Monday, September 19, 2011

A very nifty poem

Organic life beneath the shoreless waves
Was born and nurs'd in ocean's pearly caves;
First forms minute, unseen by spheric glass,
Move on the mud, or pierce the watery mass;
These, as successive generations bloom,
New powers acquire and larger limbs assume;
Whence countless groups of vegetation spring,
And breathing realms of fin and feet and wing.
Erasmus Darwin - 1802

Thursday, September 08, 2011

The Pocket Watch


He sat there on the pier; legs dangling over the ledge, eyes focused on something beyond the horizon  and his hands holding an old pocket watch.

It was an old, rather worn, silvery watch with roman numerals and hollowed out center so you could see the interior mechanics of it. And you could see all the cogs and springs softly turning, making the minutes go by one by one. And all the while the man sat there holding it, while gazing out at what seemed to be nothing in particular.

To a passer by, sure, it looked like he was admiring the sunset or the gentle rocking of the waves on the nearby cliffs. But if you looked a little closer you could see the unfocused eyes of a man who was looking inwards rather than outwards. He seemed to be looking back in time at things passed rather than at the magnificense of nature that was happening right in front of his eyes.

And all the while he was stroking the pocket watch.

Maybe he was thinking about how he got the watch? How it was a keepsake from an old relative who recently had passed away. How it was the only thing left to remind him of how he as a young kid always could find comfort in a soft word or a hug from the recently deceased. How he could always persuade him – it looked like a mans watch, for how often do women use pocket watches – to give him some sweets when all others had said no, or just persuade him to follow him to the park so that he could play when everyone else was busy. Remembering days gone by, by feeling the soft worn metal of the watch.

Or maybe he was thinking about something altogether different. Something entirely unrelated to the watch itself. It’s hard to tell if you can’t read his mind. Sometimes a thing is just a thing.

After a long while, he put the watch back in his pocket and stood up, casting a last glance at the sun casting its last ray’s of the day on the ocean.

He walked slowly down the now almost empty pier towards an equally almost empty parking lot at its end. He searched his pockets for his car keys and pushed the button for the car to unlock. He then gently stroked the top of the car, opened the door, got in and started the car. The enginge purred and the radio blasted out O Fortuna.

“What a fitting song”, he though to himself and turned down the volume before driving out of the lot.

 He quickly got onto streets with heavier traffic, as this was a city that never slept completly. And anyway, it was only just after sunset. Still deep in though, he almost missed a red light and had to break hard, earning himself some honks from the cars around him. They barely registered in his mind.

After a while he drove up an empty street of storefronts that had closed for the day ; metal bars in front to protect from vandals and looters. The street seemed dirty and scruffy, not the place he regularly attended. For think what you want, he looked like a very regular man. Though a bit on the chubby side, he was properly dressed in jeans and a shirt and drove a reasonably new generic saloon. His hair was cut in a regular fashion and nor did his accesories stand out. He looked, to cut it short, entirely normal.

He slowly drove down the street, seemingly looking for something special. Having driven down half the street, he slowed down, parked the car and got out. After having double checked that the car key locking transmitter worked, he walked into a dark alley; one like those you always see bad things happening in, in the movies. But he walked on, quickening his pace and checked his pocket for the worn silvery pocket watch.

It was still there.

In the middle of the alley there was a door. It looked like any other back door, surrounded by trash containers and lit by a cheap lamp that stood out from the wall above it. He walked up the two steps leading up to the door and knocked. At first he heard nothing, so he knocked again – this time a bit harder. Then he heard movement from inside; hard steps on stone flooring. The steps came closer and he heard the rustling of chains and locks being unlocked. Then the door opened a tiny bit and a low voice, coming from the darkness inside, asked him what he wanted?

Having made up his mind when he was sitting on the pier, he didn’t say a word but took the watch from his pocket and held it so the person inside could see it.

The door shut, followed by some more rustling of chains and then it opened again.

“Please step in”, the voice, still shrouded in darkness, said.

And he crossed the threshold; stepping from the dim light of the back alley into the darkness of the corridor. The bang of the door shutting behind him unnerved him, but not as much as the complete and utter darkness he now was standing in.

“What am I doing here”, he muttered, hoping things would clear up soon enough. But hoping even more that he wouldn’t end his days in this dark corridor, leading to who knows where.

Tuesday, September 06, 2011

Husbåt

Jag har ofta funderat på (ja, ibland i alla fall har funderingen slagit mig) det här med husbåtar. Eller rättare sagt; funderingen har ibland dykt upp i skallen om vem som egentligen bor på husbåtar? Enligt Hollywood verkar det mest vara avdankade, skilda alkishjältar (tänk Bruce Willis i den där filmen när han spelar båtpolis) och så spelade jag för flera år sedan ett spel där jag styrde ett folkslag som bodde på dem.

Dock kan två fiktiva grupper (som iofs är väldigt väsensskilda) liksom inte räcka som målgrupp för något så speciellt som en husbåt. Även om det vore rätt coolt.

Men då jag nu har fått i uppgift att hålla mig sysselsatt genom att skriva något om dessa saker så har jag börjat grubbla lite mer på dem. Och då slog det mig att det faktiskt vore riktigt häftigt att bo på en!

Ja, inte en sån där gammal skabbig ombyggd skuta som de flesta alkishjältarna bor på, utan en riktig ny en. Ja, typ en sån här som jag hittade när jag googlade på bilder av husbåtar. Den är ju skitcool! Faktiskt är den nästan helt perfekt som boplats.

Inte skulle jag behöva bry mig om saker som att plocka ogräs i en trädgård som om jag bodde i villa och dessutom skulle jag kunna spela hög musik när jag ville till skillnad från i en lägenhet. Och att dessutom varje dag kunna se vattnet ut genom vore helt kungligt. Denna hypercoola modell har dessutom en takterass med vad som verkar vara lite gräs, så tom det skulle finnas!

Dock uppfyller den inte det ultimata husbåtskravet; det att kunna flytta när andan faller på. Att kunna kasta loss och puttra någon annan stans. Detta skulle ju dock kunna ordnas om den byggdes på en pråm med en motor. Undrar hur stor den motorn skulle behöva vara och om jag i så fall behöver någon licens för att åka på en tur med min husbåt?

Men det vore den ultimata frihetskänslan; att kunna dra ut till någon ö på sommaren och bara koppla fast båten.

Det skulle kanske behövas vatten- och elförsörjning förstås.

Om jag då inte fixar solpaneler och sån där avsaltningsgrej som de har på riktiga båtar!

Ha! Jag tror mig ha kommit på något fetgrymt här.

Ska absolut undersöka vidare.

Saturday, September 03, 2011

On the Road Again

Varje semester började egentligen redan sent på vintern. Då, när slasket fortfarande låg på gatorna och vinden än blåste rått och grått, började den grundläggande planeringen. Tekannan fylldes med någon nyinköpt teblandning och ställdes tillsammans med kopparna på bordet där de fick trängas med kartbok, laptop och utskrifter om alla de platser de ville se och besöka. Över många kvällars tedrickande blev sedan diskussionerna många och långa för att pussla ihop alla drömmar och önskemål till vad som slutligen som vanligt blev en bilsemester nere på kontinenten.

De hade tidigt insett att bilen var ända sättet för dem att kunna kombinera deras skilda intressen och favoritställen: hon ville uppleva storslagen natur och vandra över fjäll och hedar, medan han ville se gamla slott och fornlämningar; företrädelsevis med besöksparkering och näraliggande b & b.

På så sätt hade de tillbringat en semester körandes runt i England där hon fick sitt med dagsvandringar på hedar och han sitt med gamla medeltida småbyar och tillhörande slott. En annan hade de bilat runt i Tyskland där Schwarzwald och Bodensjön hade erbjudit dem båda mycket skilt nöje. Och en tredje hade de stannat i Norden där han efter inledande protester fått erkänna att naturen faktiskt var väldigt vacker.

Denna sommar skulle rutten ligga ner till Alperna, där de tänkt driva runt i gränsområdet mellan Österrike och Italien för att låta sig förföras av fantastiska utsikter, god mat och lämningar som tom enligt honom inte låg allt för långt från vägen.

Så var det äntligen dags att bege sig iväg. Bilen var som vanligt packad för alla eventualiteter; från ösregn och kyla till hetta och stekande sol. Regnkläderna och stövlarna trängdes i bagageluckan med parasollet och flip flopsen och vandringssäcken med kabinväskan. Där framme var GPS-en uppmonterad, iPoden inkopplad och körfikat redo. Körskorna satt på fötterna och de bekväma kläderna på.

De var så redo så de skulle bli och det som oundvikligen blev kvarglömt fick de helt enkelt klara sig utan. En gång hade de på något sätt bara fått med sig en gummistövel – men istället ägde de nu ett par fina engelska boots. En annan gång hade kartboken blivit liggande på köksbänken – vilket hade löst sig på nästa bensinmack. Och en tredje gång låg några tältpinnar kvar efter provtältningen på tomten hemma – så då hade de fått improvisera med nyinköpta trådgalgar. Det fanns inga problem, inga bekymmer; det fanns bara den långa vägen mot semestern och friheten.

Det skulle vara några veckor av absolut avkoppling med lugn och ro. Det var bara för dem att njuta av nya upplevelser, fantastisk natur och god mat. Att bara slappna av.

För de var tillbaka på vägen.

Thursday, September 01, 2011

Guldvaskaren

Du känner säkert igen typen från alla filmer och böcker du sett och läst. Den lite äldre, gråa gubben som har slitna kläder, en hatt med långa kanter och stort burrigt skägg. Byxorna är extra slitna runt knäna och skjortan längst nere på ärmarna. Han går lite framåtlutat, krokigt och verkar vara lite stel i benen.

Han som alla i den lilla staden vid bergets slut kallar för konstig då han, trots att alla andra vet att guldet är slut, fortfarande håller på med sin panna vid sin bäck eller med sin hacka i sin gruva.

Han, ja.

Det spelar ingen roll vad han heter i efternamn, eller egentligen heller vad han heter i förnamn; för alla kallas de antingen för Gamle, Galne, Knäppe eller Tokstollige Jim, Jack eller kanske Bob. Varje liten by verkar ha en av dem.

Denne guldvaskare som vi nu ska fokusera på kallades i alla fall för Knäppe Kurt. Från början hette han något annat, men efter snart tjugo år vid sin bäck med inget utom en ömmande rygg och slitna kläder att visa upp, så tyckte folket i den lilla byn att han förtjänade sitt namn.

Knäppe Kurt var det alltså.

Kurt, för jag tycker vi inte behöver använda hans öknamn, bodde i en liten trästuga uppe bland de skogsklädda kullarna som skilde byn från de höga bergen. Precis utanför stugan rann det en liten bäck som Kurt varje morgon efter frukost begav sig ner till med sin guldvaskarpanna. Och varje kväll när han började bli hungrig så begav han sig tillbaka till stugan med dagens skörd i en liten läderpåse. Varje enskild dag blev det inte så mycket guld samlat, men om du står dag ut och dag in i nästan tjugo år så kan väldigt lite bli till en hel del. Det kan faktiskt bli till väldigt mycket, vilket du skulle se om du kom på besök hos Kurt och tittade in i hans lilla trästuga. I hans lilla slitna enrumsruckel som såg ut som det skulle falla sönder redan för flera stormar sedan.

För inne i rucklet stod det en stor trädkista med metallslag och ett stort hänglås. Och varje kväll hällde Kurt över dagens skörd ner i denna kista som efter nästan tjugo år började bli väldigt välfylld. Det räckte faktiskt nästan upp till ett vitt streck som var dragit en dryg centimeter från toppen. Och om guldet räckte nästan dit så hade Kurt vaskat ihop mycket guld över åren.

Så varje kväll gick Kurt upp från bäcken med sin guldvaskarpanna i ena handen, sin kaffekokare och dagens lunch i en säck över axeln, och sin lilla påse med guldstoff i den andra. Och varje kväll, efter att han ställt ifrån sig de andra sakerna så öppnade han andaktsfullt kistan med en stor nyckel som han hade i sin vänstra stövel, hällde ut dagens skörd och kostade på sig ett litet leende när han såg hur nära strecket han var.

”Bara några månader till,” sa han till sig själv och låste sedan kistan.

Och de månaderna gick precis som varje månad hade gått i knappa tjugo år. Nästan varje dag så gick han ner till stranden, vaskade guld och gick hem på kvällen. De få dagar han inte gjorde det var han antingen ute på jakt eller på ett av sina fåtal besök i byn för att köpa det lilla han inte kunde göra själv.

Och alla i den lilla byn kallade honom för Knäppe Kurt.

Tills den dagen guldet äntligen täckte strecket på kistan. Den dagen kostade Kurt på sig ett alldeles extra brett leende och satt länge kvar för att titta på sin skatt. Tjugo års hårt arbete var nu klart. Tjugo år av hårt slit var nu över och nu skulle han få njuta.

Nu skulle han få göra allt det han drömt om så länge. Han skulle få segla på ett skepp, äta fin mat med silverbestick, dricka gott vin och sova på dunfjädrar.

Allt detta och mycket till drömde Kurt om sin sista kväll i sitt ruckel. För dagen därpå lyckades han efter många svordomar få upp kistan på sin skrangliga kärra. Sen gick han en sista gång ner till bäcken, men denna gång hade han med sig såpa, skrubb och rakhyvel. Han tvättade sig noggrant och trimmade sitt hår och skägg. Sen plockade han fram sin gamla kostym som hängde längst in i stugan och tog på den. Slutligen kopplade han sin åsna framför den gamla skrangliga kärran och begav sig från de skogsklädda kullarna ner mot byn.

När han kom ner från kullarna och passerade de första gårdarna såg de första yrvakna byborna honom och det dröjde inte länge innan skvallret började och grupper började samlas längs vägen för att frågande stirra på honom. ”Vad håller han på med, varför är han så städad, vad har han i kistan”, var bara några av alla de frågor de ställde.

Men Kurt ignorerade alla frågor och fortsatte långsamt förbi dem i riktning mot byns huvudgata där den lokala banken hade sitt huvudkontor där bankdirektören, som även han väckts av allt surrandet, redan var på plats och drack sitt morgonkaffe.

Kurt klev varsamt ner från kärran, knöt fast åsnan vid räcket och haltade in på bankkontoret. Där möttes han av kassören som efter några väl valda ord snabbt sprang iväg för att hämta direktören som då blev avbruten mitt i sin andra kopp. Denna andra kopp som vanligtvis tog honom från fortfarande lite morgongrinig till pigg och alert. Så när direktören tvingades ta emot Kurt var han inte på sitt allra mest strålande humör, speciellt när Kurt vägrade slå sig ner och istället tvingade med honom ut att titta på det han hade med sig.

Dock gick direktörens humör upp ett antal nivåer efter att Kurt visat honom innehållet i kistan och sa att han ville sälja hela innehållet till honom. Hela innehållet plus rättigheterna till att vaska guld i bäcken där han fått fram allt guldet.

Direktören ropade direkt på fyra starka unga män som fick bära in kistan på banken och ropade sedan ännu högre tills värderingsmannen kom på plats. Värderingsmannen som sedan fick bedöma hur många karat guldet var på. Värderingsmannen som sedan fick blöta kyssar från både direktören och Kurt när han gett dem ett mycket positivt besked gällande guldets renhet.

Kurt, kom dock snabbt till sans och körde hårt med direktören för att få ut bästa möjliga pris. Direktören som lät sig förblindas av guldet i kistan och den dolda förmögenhet som ännu låg i Kurts bäck. Bäcken som Kurt ville sälja så snabbt som möjligt. Så direktören såg bokstavligt talat guld och gröna skogar framför sig när han gav Kurt allt han ville; vilket var avsevärt mycket mer än bara guldet i kistan var värt.

Det var faktiskt så mycket att Kurt började se framför sig ett eget skepp, istället för att behöva åka med någon annan. Så mycket att han också såg för sig att äta fin mat som serverades på hans egna silverbestick och att han kunde dricka fint vin ur sin egna vinkällare.

Frågan var vem som var mest drömmande när direktören och Kurt gjorde upp försäljningen av guldet och marken. Det var i alla fall en hårfin bedömning.

Så när Kurt slutligen gick ut från banken framåt eftermiddagen så hade folket i byn slutat kalla honom för Knäppe Kurt. Istället hade han omvandlats till Rike Kurt.

Men det märkte Kurt aldrig, för han satte sig direkt på nästa tåg från byn och såg sig aldrig om.

Jag hoppas bara att han fick uppleva sin seglats och fick sin goda mat och sitt goda vin.

För har du klivit upp i gryningen för att arbeta hårt i knappa tjugo år.

Då förtjänar du en solskenshistoria på gamla dagar.