Guldvaskaren

Du känner säkert igen typen från alla filmer och böcker du sett och läst. Den lite äldre, gråa gubben som har slitna kläder, en hatt med långa kanter och stort burrigt skägg. Byxorna är extra slitna runt knäna och skjortan längst nere på ärmarna. Han går lite framåtlutat, krokigt och verkar vara lite stel i benen.

Han som alla i den lilla staden vid bergets slut kallar för konstig då han, trots att alla andra vet att guldet är slut, fortfarande håller på med sin panna vid sin bäck eller med sin hacka i sin gruva.

Han, ja.

Det spelar ingen roll vad han heter i efternamn, eller egentligen heller vad han heter i förnamn; för alla kallas de antingen för Gamle, Galne, Knäppe eller Tokstollige Jim, Jack eller kanske Bob. Varje liten by verkar ha en av dem.

Denne guldvaskare som vi nu ska fokusera på kallades i alla fall för Knäppe Kurt. Från början hette han något annat, men efter snart tjugo år vid sin bäck med inget utom en ömmande rygg och slitna kläder att visa upp, så tyckte folket i den lilla byn att han förtjänade sitt namn.

Knäppe Kurt var det alltså.

Kurt, för jag tycker vi inte behöver använda hans öknamn, bodde i en liten trästuga uppe bland de skogsklädda kullarna som skilde byn från de höga bergen. Precis utanför stugan rann det en liten bäck som Kurt varje morgon efter frukost begav sig ner till med sin guldvaskarpanna. Och varje kväll när han började bli hungrig så begav han sig tillbaka till stugan med dagens skörd i en liten läderpåse. Varje enskild dag blev det inte så mycket guld samlat, men om du står dag ut och dag in i nästan tjugo år så kan väldigt lite bli till en hel del. Det kan faktiskt bli till väldigt mycket, vilket du skulle se om du kom på besök hos Kurt och tittade in i hans lilla trästuga. I hans lilla slitna enrumsruckel som såg ut som det skulle falla sönder redan för flera stormar sedan.

För inne i rucklet stod det en stor trädkista med metallslag och ett stort hänglås. Och varje kväll hällde Kurt över dagens skörd ner i denna kista som efter nästan tjugo år började bli väldigt välfylld. Det räckte faktiskt nästan upp till ett vitt streck som var dragit en dryg centimeter från toppen. Och om guldet räckte nästan dit så hade Kurt vaskat ihop mycket guld över åren.

Så varje kväll gick Kurt upp från bäcken med sin guldvaskarpanna i ena handen, sin kaffekokare och dagens lunch i en säck över axeln, och sin lilla påse med guldstoff i den andra. Och varje kväll, efter att han ställt ifrån sig de andra sakerna så öppnade han andaktsfullt kistan med en stor nyckel som han hade i sin vänstra stövel, hällde ut dagens skörd och kostade på sig ett litet leende när han såg hur nära strecket han var.

”Bara några månader till,” sa han till sig själv och låste sedan kistan.

Och de månaderna gick precis som varje månad hade gått i knappa tjugo år. Nästan varje dag så gick han ner till stranden, vaskade guld och gick hem på kvällen. De få dagar han inte gjorde det var han antingen ute på jakt eller på ett av sina fåtal besök i byn för att köpa det lilla han inte kunde göra själv.

Och alla i den lilla byn kallade honom för Knäppe Kurt.

Tills den dagen guldet äntligen täckte strecket på kistan. Den dagen kostade Kurt på sig ett alldeles extra brett leende och satt länge kvar för att titta på sin skatt. Tjugo års hårt arbete var nu klart. Tjugo år av hårt slit var nu över och nu skulle han få njuta.

Nu skulle han få göra allt det han drömt om så länge. Han skulle få segla på ett skepp, äta fin mat med silverbestick, dricka gott vin och sova på dunfjädrar.

Allt detta och mycket till drömde Kurt om sin sista kväll i sitt ruckel. För dagen därpå lyckades han efter många svordomar få upp kistan på sin skrangliga kärra. Sen gick han en sista gång ner till bäcken, men denna gång hade han med sig såpa, skrubb och rakhyvel. Han tvättade sig noggrant och trimmade sitt hår och skägg. Sen plockade han fram sin gamla kostym som hängde längst in i stugan och tog på den. Slutligen kopplade han sin åsna framför den gamla skrangliga kärran och begav sig från de skogsklädda kullarna ner mot byn.

När han kom ner från kullarna och passerade de första gårdarna såg de första yrvakna byborna honom och det dröjde inte länge innan skvallret började och grupper började samlas längs vägen för att frågande stirra på honom. ”Vad håller han på med, varför är han så städad, vad har han i kistan”, var bara några av alla de frågor de ställde.

Men Kurt ignorerade alla frågor och fortsatte långsamt förbi dem i riktning mot byns huvudgata där den lokala banken hade sitt huvudkontor där bankdirektören, som även han väckts av allt surrandet, redan var på plats och drack sitt morgonkaffe.

Kurt klev varsamt ner från kärran, knöt fast åsnan vid räcket och haltade in på bankkontoret. Där möttes han av kassören som efter några väl valda ord snabbt sprang iväg för att hämta direktören som då blev avbruten mitt i sin andra kopp. Denna andra kopp som vanligtvis tog honom från fortfarande lite morgongrinig till pigg och alert. Så när direktören tvingades ta emot Kurt var han inte på sitt allra mest strålande humör, speciellt när Kurt vägrade slå sig ner och istället tvingade med honom ut att titta på det han hade med sig.

Dock gick direktörens humör upp ett antal nivåer efter att Kurt visat honom innehållet i kistan och sa att han ville sälja hela innehållet till honom. Hela innehållet plus rättigheterna till att vaska guld i bäcken där han fått fram allt guldet.

Direktören ropade direkt på fyra starka unga män som fick bära in kistan på banken och ropade sedan ännu högre tills värderingsmannen kom på plats. Värderingsmannen som sedan fick bedöma hur många karat guldet var på. Värderingsmannen som sedan fick blöta kyssar från både direktören och Kurt när han gett dem ett mycket positivt besked gällande guldets renhet.

Kurt, kom dock snabbt till sans och körde hårt med direktören för att få ut bästa möjliga pris. Direktören som lät sig förblindas av guldet i kistan och den dolda förmögenhet som ännu låg i Kurts bäck. Bäcken som Kurt ville sälja så snabbt som möjligt. Så direktören såg bokstavligt talat guld och gröna skogar framför sig när han gav Kurt allt han ville; vilket var avsevärt mycket mer än bara guldet i kistan var värt.

Det var faktiskt så mycket att Kurt började se framför sig ett eget skepp, istället för att behöva åka med någon annan. Så mycket att han också såg för sig att äta fin mat som serverades på hans egna silverbestick och att han kunde dricka fint vin ur sin egna vinkällare.

Frågan var vem som var mest drömmande när direktören och Kurt gjorde upp försäljningen av guldet och marken. Det var i alla fall en hårfin bedömning.

Så när Kurt slutligen gick ut från banken framåt eftermiddagen så hade folket i byn slutat kalla honom för Knäppe Kurt. Istället hade han omvandlats till Rike Kurt.

Men det märkte Kurt aldrig, för han satte sig direkt på nästa tåg från byn och såg sig aldrig om.

Jag hoppas bara att han fick uppleva sin seglats och fick sin goda mat och sitt goda vin.

För har du klivit upp i gryningen för att arbeta hårt i knappa tjugo år.

Då förtjänar du en solskenshistoria på gamla dagar.