The World, from my perspective

Organic life beneath the shoreless waves Was born and nurs'd in ocean's pearly caves; First forms minute, unseen by spheric glass, Move on the mud, or pierce the watery mass; These, as successive generations bloom, New powers acquire and larger limbs assume; Whence countless groups of vegetation spring, And breathing realms of fin and feet and wing. Erasmus Darwin - 1802

He sat there on the pier; legs dangling over the ledge, eyes focused on something beyond the horizon  and his hands holding an old pocket watch. It was an old, rather worn, silvery watch with roman numerals and hollowed out center so you could see the interior mechanics of it. And you could see all the cogs and springs softly turning, making the minutes go by one by one. And all the while the man sat there holding it, while gazing out at what seemed to be nothing in particular. To a passer by, sure, it looked like he was admiring the sunset or the gentle rocking of the waves on the nearby cliffs. But if you looked a little closer you could see the unfocused eyes of a man who was looking inwards rather than outwards. He seemed to be looking back in time at things passed rather than at the magnificense of nature that was happening right in front of his eyes. And all the while he was stroking the pocket watch. Maybe he was thinking about how he got the watch? How it...

Jag har ofta funderat på (ja, ibland i alla fall har funderingen slagit mig) det här med husbåtar. Eller rättare sagt; funderingen har ibland dykt upp i skallen om vem som egentligen bor på husbåtar? Enligt Hollywood verkar det mest vara avdankade, skilda alkishjältar (tänk Bruce Willis i den där filmen när han spelar båtpolis) och så spelade jag för flera år sedan ett spel där jag styrde ett folkslag som bodde på dem. Dock kan två fiktiva grupper (som iofs är väldigt väsensskilda) liksom inte räcka som målgrupp för något så speciellt som en husbåt. Även om det vore rätt coolt. Men då jag nu har fått i uppgift att hålla mig sysselsatt genom att skriva något om dessa saker så har jag börjat grubbla lite mer på dem. Och då slog det mig att det faktiskt vore riktigt häftigt att bo på en! Ja, inte en sån där gammal skabbig ombyggd skuta som de flesta alkishjältarna bor på, utan en riktig ny en. Ja, typ en sån här som jag hittade när jag googlade på bilder av husbåtar. Den är ju ...

Varje semester började egentligen redan sent på vintern. Då, när slasket fortfarande låg på gatorna och vinden än blåste rått och grått, började den grundläggande planeringen. Tekannan fylldes med någon nyinköpt teblandning och ställdes tillsammans med kopparna på bordet där de fick trängas med kartbok, laptop och utskrifter om alla de platser de ville se och besöka. Över många kvällars tedrickande blev sedan diskussionerna många och långa för att pussla ihop alla drömmar och önskemål till vad som slutligen som vanligt blev en bilsemester nere på kontinenten. De hade tidigt insett att bilen var ända sättet för dem att kunna kombinera deras skilda intressen och favoritställen: hon ville uppleva storslagen natur och vandra över fjäll och hedar, medan han ville se gamla slott och fornlämningar; företrädelsevis med besöksparkering och näraliggande b & b. På så sätt hade de tillbringat en semester körandes runt i England där hon fick sitt med dagsvandringar på hedar och han si...

Du känner säkert igen typen från alla filmer och böcker du sett och läst. Den lite äldre, gråa gubben som har slitna kläder, en hatt med långa kanter och stort burrigt skägg. Byxorna är extra slitna runt knäna och skjortan längst nere på ärmarna. Han går lite framåtlutat, krokigt och verkar vara lite stel i benen. Han som alla i den lilla staden vid bergets slut kallar för konstig då han, trots att alla andra vet att guldet är slut, fortfarande håller på med sin panna vid sin bäck eller med sin hacka i sin gruva. Han, ja. Det spelar ingen roll vad han heter i efternamn, eller egentligen heller vad han heter i förnamn; för alla kallas de antingen för Gamle, Galne, Knäppe eller Tokstollige Jim, Jack eller kanske Bob. Varje liten by verkar ha en av dem. Denne guldvaskare som vi nu ska fokusera på kallades i alla fall för Knäppe Kurt. Från början hette han något annat, men efter snart tjugo år vid sin bäck med inget utom en ömmande rygg och slitna kläder att visa upp, så ty...