Vill bara dela med mig av den här artikeln från DN, om nu Saddam INTE avrättas om 40 minuter:
Om han fått leva skulle Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti i april 2007 fylla 70 år. Men avrättningen av den störtade irakiske presidenten - en av världshistoriens mest ökända tyranner - satte stopp för allt eventuellt firande. Om nu någon fått för sig att högtidlighålla en man som för de flesta förknippas med terror och lidande.
Ett enda ord från Saddam räckte för att sända människor i döden. Han skapade ett gränslöst skräckvälde, bedrev etnisk rensning och kemisk krigföring mot civila och avslöjade en sadistisk drift att plåga ihjäl verkliga och inbillade fiender. Han drog in sitt land i flera katastrofala krigsäventyr, och slutligen in i en situation där Irak är nära att upplösas som stat.
Men det finns också de som minns honom som en stark ledare som förvandlade ett efterblivet, etniskt splittrat arabland till en modern, sekulär stat med hög utbildning, välfärd och fungerande infrastruktur, och som vågade trotsa USA, världens enda supermakt. Särskilt bland en del sunnimuslimer sågs han som en landsfader, som olagligen berövats sin presidentpost av en främmande ockupationsmakt. Nu har han också blivit en martyr för dem.
Saddam Hussein gjorde en nästan osannolik klassresa, och den kan kasta ljus på varför han blev den han blev. Han föddes den 28 april 1937 i enkla förhållanden i en herdefamilj i byn al-Awja nära staden Tikrit. Hans far lämnade redan före Saddams födelse och sonen uppfostrades av en styvfar och en morbror.
När han var 20 år gick han med i det vänsterinriktade arabnationaliska Baath-partiet. 1959 deltog han i ett mordförsök på general Abdul Karim Qassim, som året innan störtat Iraks kung Faisal II. Saddam tvingades fly landet, enligt vissa uppgifter med hjälp av CIA-agenter, till Syrien och vidare till Kairo. Han dömdes till döden i sin frånvaro.
1963 blev en vändpunkt. Då störtades Qassim-regimen av officerare som stod Baath-partiet nära, och Saddam återvände till Irak. Han arresterades av den nya regimen och satt fängslad till 1967, då han lyckades rymma. Han steg snabbt inom Baath-partiet och var aktiv i den kupp som förde Ahmad Hassan al-Bakr till makten som president 1968. Saddam blev hans ställföreträdare, men allt mer landets reellt starke man.
1979 tog han formellt över makten från den allt svagare al-Bakr, och senare samma år visade han öppet något av sin beryktade brutalitet. Under ett filmat möte med Baathpartiets ledning läste Saddam upp en lista på 68 närvarande medlemmar i partiet som var "spioner" och "förrädare". De utpekade leddes ut ur salen en och en, och spärrades in. Samtliga ställdes inför rätta, och 22 av dem avrättades.
Händelsen på partimötet var ett exempel på Saddams ovanliga grymhet.
Saddams smög inte med att han ville bli en ledare av historisk betydelse, vilket han blev, men inte på det sätt han tänkt sig. Han brukade jämföra sig med stora hjältar från den irakiska förhistorien som Saladin, korsfararnas besegrare, och Nebukadnessar II, Babylons härskare som erövrade Jerusalem. Den förre egyptiske ledaren Nasser var en annan förebild, Saddam följde hans sekulära linje, med modernisering på programmet. Han beundrade också den sovjetiske diktatorn Josef Stalin.
Han byggde upp en effektiv statsapparat, inspirerad av öststatskommunismen, strikt kontrollerad av säkerhetstjänsten. Och han litade inte på någon, men något mer på medlemmar i den sunniarabiska klan i Tikrit han själv tillhörde. Irak blev det första arablandet i regionen som inte tillämpade sharia, islamisk lag, och kvinnorna gavs större rättigheter än i andra muslimska länder.
Han var själv en del av en minoritet, sunniaraberna, och kurdernas strävan efter självstyre slogs ner gång på gång, liksom shiiternas motstånd.
Som inrikespolitisk maktspelare tycktes han oslagbar. Med hjälp av spioner, tortyr och allt större personkult höll han allt motstånd i schack. Men det skulle bli hans utrikes äventyr som till slut sänkte honom.
1980, redan året efter sitt formella maktövertagande, gick han i krig mot arvfienden Iran. Trots massivt stöd från bland annat USA, Saudiarabien och Sovjet blev det ingen segerparad mot det flera gånger större grannlandet. Så långt hade världens stormakter heller inget att invända, och de flesta har sett fotografiet när en leende Saddam tar emot USA-presidentens specielle sändebud Donald Rumsfeld i Bagdad 1983.
Saddams stora misstag var att vända sig mot USA, eller missförstå Washingtons signaler, och det kom han att göra upprepade gånger. Till slut blev det hans fall. Invasionen i Kuwait i augusti 1990 var första gången han snubblade. I stället för triumfer började hans maktambitioner sakta men säkert förstöra Irak. Årtionden av krig och sanktioner skapade bara kaos och fattigdom.
Början till slutet blev USA:s invasion våren 2003. Efter att ha mött svagt motstånd från den irakiska armén intog de amerikanska styrkorna Bagdad den 9 april, men det skulle dröja till den 13 december samma år innan den flyende tyrannen infångades i en jordhåla nära hemstaden Tikrit.
När bödelns snara i natt knäckte hans halskotor låg större delen av hans land i ruiner.
Om han fått leva skulle Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti i april 2007 fylla 70 år. Men avrättningen av den störtade irakiske presidenten - en av världshistoriens mest ökända tyranner - satte stopp för allt eventuellt firande. Om nu någon fått för sig att högtidlighålla en man som för de flesta förknippas med terror och lidande.
Ett enda ord från Saddam räckte för att sända människor i döden. Han skapade ett gränslöst skräckvälde, bedrev etnisk rensning och kemisk krigföring mot civila och avslöjade en sadistisk drift att plåga ihjäl verkliga och inbillade fiender. Han drog in sitt land i flera katastrofala krigsäventyr, och slutligen in i en situation där Irak är nära att upplösas som stat.
Men det finns också de som minns honom som en stark ledare som förvandlade ett efterblivet, etniskt splittrat arabland till en modern, sekulär stat med hög utbildning, välfärd och fungerande infrastruktur, och som vågade trotsa USA, världens enda supermakt. Särskilt bland en del sunnimuslimer sågs han som en landsfader, som olagligen berövats sin presidentpost av en främmande ockupationsmakt. Nu har han också blivit en martyr för dem.
Saddam Hussein gjorde en nästan osannolik klassresa, och den kan kasta ljus på varför han blev den han blev. Han föddes den 28 april 1937 i enkla förhållanden i en herdefamilj i byn al-Awja nära staden Tikrit. Hans far lämnade redan före Saddams födelse och sonen uppfostrades av en styvfar och en morbror.
När han var 20 år gick han med i det vänsterinriktade arabnationaliska Baath-partiet. 1959 deltog han i ett mordförsök på general Abdul Karim Qassim, som året innan störtat Iraks kung Faisal II. Saddam tvingades fly landet, enligt vissa uppgifter med hjälp av CIA-agenter, till Syrien och vidare till Kairo. Han dömdes till döden i sin frånvaro.
1963 blev en vändpunkt. Då störtades Qassim-regimen av officerare som stod Baath-partiet nära, och Saddam återvände till Irak. Han arresterades av den nya regimen och satt fängslad till 1967, då han lyckades rymma. Han steg snabbt inom Baath-partiet och var aktiv i den kupp som förde Ahmad Hassan al-Bakr till makten som president 1968. Saddam blev hans ställföreträdare, men allt mer landets reellt starke man.
1979 tog han formellt över makten från den allt svagare al-Bakr, och senare samma år visade han öppet något av sin beryktade brutalitet. Under ett filmat möte med Baathpartiets ledning läste Saddam upp en lista på 68 närvarande medlemmar i partiet som var "spioner" och "förrädare". De utpekade leddes ut ur salen en och en, och spärrades in. Samtliga ställdes inför rätta, och 22 av dem avrättades.
Händelsen på partimötet var ett exempel på Saddams ovanliga grymhet.
Saddams smög inte med att han ville bli en ledare av historisk betydelse, vilket han blev, men inte på det sätt han tänkt sig. Han brukade jämföra sig med stora hjältar från den irakiska förhistorien som Saladin, korsfararnas besegrare, och Nebukadnessar II, Babylons härskare som erövrade Jerusalem. Den förre egyptiske ledaren Nasser var en annan förebild, Saddam följde hans sekulära linje, med modernisering på programmet. Han beundrade också den sovjetiske diktatorn Josef Stalin.
Han byggde upp en effektiv statsapparat, inspirerad av öststatskommunismen, strikt kontrollerad av säkerhetstjänsten. Och han litade inte på någon, men något mer på medlemmar i den sunniarabiska klan i Tikrit han själv tillhörde. Irak blev det första arablandet i regionen som inte tillämpade sharia, islamisk lag, och kvinnorna gavs större rättigheter än i andra muslimska länder.
Han var själv en del av en minoritet, sunniaraberna, och kurdernas strävan efter självstyre slogs ner gång på gång, liksom shiiternas motstånd.
Som inrikespolitisk maktspelare tycktes han oslagbar. Med hjälp av spioner, tortyr och allt större personkult höll han allt motstånd i schack. Men det skulle bli hans utrikes äventyr som till slut sänkte honom.
1980, redan året efter sitt formella maktövertagande, gick han i krig mot arvfienden Iran. Trots massivt stöd från bland annat USA, Saudiarabien och Sovjet blev det ingen segerparad mot det flera gånger större grannlandet. Så långt hade världens stormakter heller inget att invända, och de flesta har sett fotografiet när en leende Saddam tar emot USA-presidentens specielle sändebud Donald Rumsfeld i Bagdad 1983.
Saddams stora misstag var att vända sig mot USA, eller missförstå Washingtons signaler, och det kom han att göra upprepade gånger. Till slut blev det hans fall. Invasionen i Kuwait i augusti 1990 var första gången han snubblade. I stället för triumfer började hans maktambitioner sakta men säkert förstöra Irak. Årtionden av krig och sanktioner skapade bara kaos och fattigdom.
Början till slutet blev USA:s invasion våren 2003. Efter att ha mött svagt motstånd från den irakiska armén intog de amerikanska styrkorna Bagdad den 9 april, men det skulle dröja till den 13 december samma år innan den flyende tyrannen infångades i en jordhåla nära hemstaden Tikrit.
När bödelns snara i natt knäckte hans halskotor låg större delen av hans land i ruiner.
Comments