The World, from my perspective

A very nifty poem

2011-09-19T15:15:00.003Z

Organic life beneath the shoreless waves
Was born and nurs'd in ocean's pearly caves;
First forms minute, unseen by spheric glass,
Move on the mud, or pierce the watery mass;
These, as successive generations bloom,
New powers acquire and larger limbs assume;
Whence countless groups of vegetation spring,
And breathing realms of fin and feet and wing.

Erasmus Darwin - 1802

The Pocket Watch

2011-09-08T13:34:00.000Z

He sat there on the pier; legs dangling over the ledge, eyes focused onsomething beyond the horizon and hishands holding an old pocket watch.

It was an old, rather worn, silvery watch with roman numerals andhollowed out center so you could see the interior mechanics of it. And youcould see all the cogs and springs softly turning, making the minutes go by oneby one. And all the while the man sat there holding it, while gazing out atwhat seemed to be nothing in particular.

To a passer by, sure, it looked like he was admiring the sunset or thegentle rocking of the waves on the nearby cliffs. But if you looked a littlecloser you could see the unfocused eyes of a man who was looking inwards ratherthan outwards. He seemed to be looking back in time at things passed ratherthan at the magnificense of nature that was happening right in front of hiseyes.

And all the while he was stroking the pocket watch.

Maybe he was thinking about how he got the watch? How it was a keepsakefrom an old relative who recently had passed away. How it was the only thingleft to remind him of how he as a young kid always could find comfort in a softword or a hug from the recently deceased. How he could always persuade him – itlooked like a mans watch, for how often do women use pocket watches – to givehim some sweets when all others had said no, or just persuade him to follow himto the park so that he could play when everyone else was busy. Remembering daysgone by, by feeling the soft worn metal of the watch.

Or maybe he was thinking about something altogether different. Somethingentirely unrelated to the watch itself. It’s hard to tell if you can’t read hismind. Sometimes a thing is just a thing.

After a long while, he put the watch back in his pocket and stood up,casting a last glance at the sun casting its last ray’s of the day on theocean.

He walked slowly down the now almost empty pier towards an equallyalmost empty parking lot at its end. He searched his pockets for his car keysand pushed the button for the car to unlock. He then gently stroked the top ofthe car, opened the door, got in and started the car. The enginge purred andthe radio blasted out O Fortuna.

“What a fitting song”, he though to himself and turned down the volume beforedriving out of the lot.

He quickly got onto streets withheavier traffic, as this was a city that never slept completly. And anyway, itwas only just after sunset. Still deep in though, he almost missed a red lightand had to break hard, earning himself some honks from the cars around him.They barely registered in his mind.

After a while he drove up an empty street of storefronts that had closedfor the day ; metal bars in front to protect from vandals and looters. Thestreet seemed dirty and scruffy, not the place he regularly attended. For thinkwhat you want, he looked like a very regular man. Though a bit on the chubbyside, he was properly dressed in jeans and a shirt and drove a reasonably newgeneric saloon. His hair was cut in a regular fashion and nor did hisaccesories stand out. He looked, to cut it short, entirely normal.

He slowly drove down the street, seemingly looking for somethingspecial. Having driven down half the street, he slowed down, parked the car andgot out. After having double checked that the car key locking transmitterworked, he walked into a dark alley; one like those you always see bad thingshappening in, in the movies. But he walked on, quickening his pace and checkedhis pocket for the worn silvery pocket watch.

It was still there.

In the middle of the alley there was a door. It looked like any otherback door, surrounded by trash containers and lit by a cheap lamp that stoodout from the wall above it. He walked up the two steps leading up to the doorand knocked. At first he heard nothing, so he knocked again – this time a bitharder. Then he heard movement from inside; hard steps on stone flooring. Thesteps came closer and he heard the rustling of chains and locks being unlocked.Then the door opened a tiny bit and a low voice, coming from the darknessinside, asked him what he wanted?

Having made up his mind when he was sitting on the pier, he didn’t say aword but took the watch from his pocket and held it so the person inside couldsee it.

The door shut, followed by some more rustling of chains and then itopened again.

“Please step in”, the voice, still shrouded in darkness, said.

And he crossed the threshold; stepping from the dim light of the backalley into the darkness of the corridor. The bang of the door shutting behindhim unnerved him, but not as much as the complete and utter darkness he now wasstanding in.

“What am I doing here”, he muttered, hoping things would clear up soonenough. But hoping even more that he wouldn’t end his days in this darkcorridor, leading to who knows where.

Husbåt

2011-09-06T14:51:00.000Z

Jag har ofta funderat på (ja, ibland i alla fall har funderingen slagit mig) det här med husbåtar. Eller rättare sagt; funderingen har ibland dykt upp i skallen om vem som egentligen bor på husbåtar? Enligt Hollywood verkar det mest vara avdankade, skilda alkishjältar (tänk Bruce Willis i den där filmen när han spelar båtpolis) och så spelade jag för flera år sedan ett spel där jag styrde ett folkslag som bodde på dem.

Dock kan två fiktiva grupper (som iofs är väldigt väsensskilda) liksom inte räcka som målgrupp för något så speciellt som en husbåt. Även om det vore rätt coolt.

Men då jag nu har fått i uppgift att hålla mig sysselsatt genom att skriva något om dessa saker så har jag börjat grubbla lite mer på dem. Och då slog det mig att det faktiskt vore riktigt häftigt att bo på en!

Ja, inte en sån där gammal skabbig ombyggd skuta som de flesta alkishjältarna bor på, utan en riktig ny en. Ja, typ en sån här som jag hittade när jag googlade på bilder av husbåtar. Den är ju skitcool! Faktiskt är den nästan helt perfekt som boplats.

Inte skulle jag behöva bry mig om saker som att plocka ogräs i en trädgård som om jag bodde i villa och dessutom skulle jag kunna spela hög musik när jag ville till skillnad från i en lägenhet. Och att dessutom varje dag kunna se vattnet ut genom vore helt kungligt. Denna hypercoola modell har dessutom en takterass med vad som verkar vara lite gräs, så tom det skulle finnas!

Dock uppfyller den inte det ultimata husbåtskravet; det att kunna flytta när andan faller på. Att kunna kasta loss och puttra någon annan stans. Detta skulle ju dock kunna ordnas om den byggdes på en pråm med en motor. Undrar hur stor den motorn skulle behöva vara och om jag i så fall behöver någon licens för att åka på en tur med min husbåt?

Men det vore den ultimata frihetskänslan; att kunna dra ut till någon ö på sommaren och bara koppla fast båten.

Det skulle kanske behövas vatten- och elförsörjning förstås.

Om jag då inte fixar solpaneler och sån där avsaltningsgrej som de har på riktiga båtar!

Ha! Jag tror mig ha kommit på något fetgrymt här.

Ska absolut undersöka vidare.

On the Road Again

2011-09-03T11:36:00.001Z

Varje semester började egentligen redan sent på vintern. Då, när slasket fortfarande låg på gatorna och vinden än blåste rått och grått, började den grundläggande planeringen. Tekannan fylldes med någon nyinköpt teblandning och ställdes tillsammans med kopparna på bordet där de fick trängas med kartbok, laptop och utskrifter om alla de platser de ville se och besöka. Över många kvällars tedrickande blev sedan diskussionerna många och långa för att pussla ihop alla drömmar och önskemål till vad som slutligen som vanligt blev en bilsemester nere på kontinenten.

De hade tidigt insett att bilen var ända sättet för dem att kunna kombinera deras skilda intressen och favoritställen: hon ville uppleva storslagen natur och vandra över fjäll och hedar, medan han ville se gamla slott och fornlämningar; företrädelsevis med besöksparkering och näraliggande b & b.

På så sätt hade de tillbringat en semester körandes runt i England där hon fick sitt med dagsvandringar på hedar och han sitt med gamla medeltida småbyar och tillhörande slott. En annan hade de bilat runt i Tyskland där Schwarzwald och Bodensjön hade erbjudit dem båda mycket skilt nöje. Och en tredje hade de stannat i Norden där han efter inledande protester fått erkänna att naturen faktiskt var väldigt vacker.

Denna sommar skulle rutten ligga ner till Alperna, där de tänkt driva runt i gränsområdet mellan Österrike och Italien för att låta sig förföras av fantastiska utsikter, god mat och lämningar som tom enligt honom inte låg allt för långt från vägen.

Så var det äntligen dags att bege sig iväg. Bilen var som vanligt packad för alla eventualiteter; från ösregn och kyla till hetta och stekande sol. Regnkläderna och stövlarna trängdes i bagageluckan med parasollet och flip flopsen och vandringssäcken med kabinväskan. Där framme var GPS-en uppmonterad, iPoden inkopplad och körfikat redo. Körskorna satt på fötterna och de bekväma kläderna på.

De var så redo så de skulle bli och det som oundvikligen blev kvarglömt fick de helt enkelt klara sig utan. En gång hade de på något sätt bara fått med sig en gummistövel – men istället ägde de nu ett par fina engelska boots. En annan gång hade kartboken blivit liggande på köksbänken – vilket hade löst sig på nästa bensinmack. Och en tredje gång låg några tältpinnar kvar efter provtältningen på tomten hemma – så då hade de fått improvisera med nyinköpta trådgalgar. Det fanns inga problem, inga bekymmer; det fanns bara den långa vägen mot semestern och friheten.

Det skulle vara några veckor av absolut avkoppling med lugn och ro. Det var bara för dem att njuta av nya upplevelser, fantastisk natur och god mat. Att bara slappna av.

För de var tillbaka på vägen.

Guldvaskaren

2011-09-01T17:50:00.001Z

Du känner säkert igen typen från alla filmer och böcker du sett och läst. Den lite äldre, gråa gubben som har slitna kläder, en hatt med långa kanter och stort burrigt skägg. Byxorna är extra slitna runt knäna och skjortan längst nere på ärmarna. Han går lite framåtlutat, krokigt och verkar vara lite stel i benen.

Han som alla i den lilla staden vid bergets slut kallar för konstig då han, trots att alla andra vet att guldet är slut, fortfarande håller på med sin panna vid sin bäck eller med sin hacka i sin gruva.

Han, ja.

Det spelar ingen roll vad han heter i efternamn, eller egentligen heller vad han heter i förnamn; för alla kallas de antingen för Gamle, Galne, Knäppe eller Tokstollige Jim, Jack eller kanske Bob. Varje liten by verkar ha en av dem.

Denne guldvaskare som vi nu ska fokusera på kallades i alla fall för Knäppe Kurt. Från början hette han något annat, men efter snart tjugo år vid sin bäck med inget utom en ömmande rygg och slitna kläder att visa upp, så tyckte folket i den lilla byn att han förtjänade sitt namn.

Knäppe Kurt var det alltså.

Kurt, för jag tycker vi inte behöver använda hans öknamn, bodde i en liten trästuga uppe bland de skogsklädda kullarna som skilde byn från de höga bergen. Precis utanför stugan rann det en liten bäck som Kurt varje morgon efter frukost begav sig ner till med sin guldvaskarpanna. Och varje kväll när han började bli hungrig så begav han sig tillbaka till stugan med dagens skörd i en liten läderpåse. Varje enskild dag blev det inte så mycket guld samlat, men om du står dag ut och dag in i nästan tjugo år så kan väldigt lite bli till en hel del. Det kan faktiskt bli till väldigt mycket, vilket du skulle se om du kom på besök hos Kurt och tittade in i hans lilla trästuga. I hans lilla slitna enrumsruckel som såg ut som det skulle falla sönder redan för flera stormar sedan.

För inne i rucklet stod det en stor trädkista med metallslag och ett stort hänglås. Och varje kväll hällde Kurt över dagens skörd ner i denna kista som efter nästan tjugo år började bli väldigt välfylld. Det räckte faktiskt nästan upp till ett vitt streck som var dragit en dryg centimeter från toppen. Och om guldet räckte nästan dit så hade Kurt vaskat ihop mycket guld över åren.

Så varje kväll gick Kurt upp från bäcken med sin guldvaskarpanna i ena handen, sin kaffekokare och dagens lunch i en säck över axeln, och sin lilla påse med guldstoff i den andra. Och varje kväll, efter att han ställt ifrån sig de andra sakerna så öppnade han andaktsfullt kistan med en stor nyckel som han hade i sin vänstra stövel, hällde ut dagens skörd och kostade på sig ett litet leende när han såg hur nära strecket han var.

”Bara några månader till,” sa han till sig själv och låste sedan kistan.

Och de månaderna gick precis som varje månad hade gått i knappa tjugo år. Nästan varje dag så gick han ner till stranden, vaskade guld och gick hem på kvällen. De få dagar han inte gjorde det var han antingen ute på jakt eller på ett av sina fåtal besök i byn för att köpa det lilla han inte kunde göra själv.

Och alla i den lilla byn kallade honom för Knäppe Kurt.

Tills den dagen guldet äntligen täckte strecket på kistan. Den dagen kostade Kurt på sig ett alldeles extra brett leende och satt länge kvar för att titta på sin skatt. Tjugo års hårt arbete var nu klart. Tjugo år av hårt slit var nu över och nu skulle han få njuta.

Nu skulle han få göra allt det han drömt om så länge. Han skulle få segla på ett skepp, äta fin mat med silverbestick, dricka gott vin och sova på dunfjädrar.

Allt detta och mycket till drömde Kurt om sin sista kväll i sitt ruckel. För dagen därpå lyckades han efter många svordomar få upp kistan på sin skrangliga kärra. Sen gick han en sista gång ner till bäcken, men denna gång hade han med sig såpa, skrubb och rakhyvel. Han tvättade sig noggrant och trimmade sitt hår och skägg. Sen plockade han fram sin gamla kostym som hängde längst in i stugan och tog på den. Slutligen kopplade han sin åsna framför den gamla skrangliga kärran och begav sig från de skogsklädda kullarna ner mot byn.

När han kom ner från kullarna och passerade de första gårdarna såg de första yrvakna byborna honom och det dröjde inte länge innan skvallret började och grupper började samlas längs vägen för att frågande stirra på honom. ”Vad håller han på med, varför är han så städad, vad har han i kistan”, var bara några av alla de frågor de ställde.

Men Kurt ignorerade alla frågor och fortsatte långsamt förbi dem i riktning mot byns huvudgata där den lokala banken hade sitt huvudkontor där bankdirektören, som även han väckts av allt surrandet, redan var på plats och drack sitt morgonkaffe.

Kurt klev varsamt ner från kärran, knöt fast åsnan vid räcket och haltade in på bankkontoret. Där möttes han av kassören som efter några väl valda ord snabbt sprang iväg för att hämta direktören som då blev avbruten mitt i sin andra kopp. Denna andra kopp som vanligtvis tog honom från fortfarande lite morgongrinig till pigg och alert. Så när direktören tvingades ta emot Kurt var han inte på sitt allra mest strålande humör, speciellt när Kurt vägrade slå sig ner och istället tvingade med honom ut att titta på det han hade med sig.

Dock gick direktörens humör upp ett antal nivåer efter att Kurt visat honom innehållet i kistan och sa att han ville sälja hela innehållet till honom. Hela innehållet plus rättigheterna till att vaska guld i bäcken där han fått fram allt guldet.

Direktören ropade direkt på fyra starka unga män som fick bära in kistan på banken och ropade sedan ännu högre tills värderingsmannen kom på plats. Värderingsmannen som sedan fick bedöma hur många karat guldet var på. Värderingsmannen som sedan fick blöta kyssar från både direktören och Kurt när han gett dem ett mycket positivt besked gällande guldets renhet.

Kurt, kom dock snabbt till sans och körde hårt med direktören för att få ut bästa möjliga pris. Direktören som lät sig förblindas av guldet i kistan och den dolda förmögenhet som ännu låg i Kurts bäck. Bäcken som Kurt ville sälja så snabbt som möjligt. Så direktören såg bokstavligt talat guld och gröna skogar framför sig när han gav Kurt allt han ville; vilket var avsevärt mycket mer än bara guldet i kistan var värt.

Det var faktiskt så mycket att Kurt började se framför sig ett eget skepp, istället för att behöva åka med någon annan. Så mycket att han också såg för sig att äta fin mat som serverades på hans egna silverbestick och att han kunde dricka fint vin ur sin egna vinkällare.

Frågan var vem som var mest drömmande när direktören och Kurt gjorde upp försäljningen av guldet och marken. Det var i alla fall en hårfin bedömning.

Så när Kurt slutligen gick ut från banken framåt eftermiddagen så hade folket i byn slutat kalla honom för Knäppe Kurt. Istället hade han omvandlats till Rike Kurt.

Men det märkte Kurt aldrig, för han satte sig direkt på nästa tåg från byn och såg sig aldrig om.

Jag hoppas bara att han fick uppleva sin seglats och fick sin goda mat och sitt goda vin.

För har du klivit upp i gryningen för att arbeta hårt i knappa tjugo år.

Då förtjänar du en solskenshistoria på gamla dagar.

What an amazing summer I've had...

2010-08-30T11:57:00.004Z

It's very easy to go overboard on the superlatives when you're up here, but the fact of the matter remains that it's true. This is truly an amazing place and it's very hard not to have a really great time.

Let's use this last week as an example.

I had a buddy from Germany come visit me and while I had to work for half his stay, I did manage to pull some crazy stunts and do some awesome stuff while I was off. I had a great four course dinner at my job (the chefs are really, really good) last Saturday with a bunch of other co-workers and other mates, spent a lot of time down in the village and also managed to pull a full work-week in 3,5 days... in other words, I was busy.

But the real fun (for me) didn't start until Wednesday when my four day weekend started. First, we rented some ATV-s and goofed around for a couple of hours, trying to take in as much as possible of the 50 km of road we have up here. This proved to be quite the challenge, since they don't go much faster than 80 km/h, not really enough for our extended tour.

Then came Thursday and with it our true highlight of the week; a two day tour of Barentsburg. So we got up early and headed out on the Polargirl with not very many other passengers. A few hours later we arrived and were left behind with a two Danish guys and our guide from St. Petersburg for company. We then headed out on a great exploratory trip in which we even managed to find a passage into the coal-mine; apparently a feat only a few outsiders have managed before us.

How we did it?

Well, since we don't read russian and there were no signs in any other language, we simply followed the train-tracks into the underground. Since nobody was there, unless you count two guys who simply waved at us and let us pass by, we followed the tracks for a bit until we got bored and then we left through the mining company HQ.

Tada!

Then there was dinner and partying with the aforementioned guys.

Good fun!

The next day we headed back to Longyearbyen and made the decision to take another boat-trip - this time to Pyramided - on Saturday, which would be my buddies last day here. So off we went, to visit this abandoned ghost town. Tres cool! Pyramiden used to be the creme de la creme site up here and you could really see the faded glamour of the place; kinda sad to walk around knowing that just over ten years ago there were kids running about, having a good time.

Still, time goes by.

Saturday was then rounded off with a shrimp-fest for dinner and a good old party throughout the night, 'till the airport-bus picked him up at 6 AM.

Then I basically slept through Sunday.

So you see? Even tough this week might have been a compressed version, full of awesomeness, there's just so much to do up here that you'd have to really try to be bored.

And I promise not to take this long for my next update ;)

Something about everything, but still maybe not

2010-06-08T14:24:00.001Z

First things first; the snow is gone from the village! Sure, it's still up in the mountains all around, but at least it's gone from where I wander on a daily basis. Feels very good to finally have switched from hiking boots to sneakers, even though the sneakers need to be cleaned pretty much daily due to all the rock-dust that's on all the roads....

And ok, the snow actually went away maybe two weeks ago but I haven't really gotten around to writing this before now, so I'm sticking with my story.

Second things second; it's still kinda cold. But since I'm getting used to the cold, I've decided to put my winter cap away for summer storage and just be a man about frozen ears. Also, I'm not going on very long hikes to be able to jump inside when the numbness gets to me.

Third things third; I'm going for a one week vacay to Sweden in two weeks! Man, it's gonna be grand to get some real summer, heat and trees! Yes trees goshdarnit! I haven't seen a tree for months and when I get down to the mainland they're gonna be all green and full of leaves!

It's gonna totally rock I tell ya!

I love trees!

(no, not in that way... you pervert)

Then to give you the animal tally up here, since I've been neglectiing it lately:

Polar Bears sighted: 0 live ones :(
Walrusses sighted: 0
Seals sighted: 0
Polar Foxes sighted: 2!!! (but no pics I'm afraid)
Reindeer sighted: About a gazillion

That's it for now.

17 Maj!

2010-05-17T06:29:00.003Z

Yes, today is the Independence Day of Norway... WOHOOO!

The day every Norwegian takes to the streets to wave flags and celebrate King and country with a mass-hysteria of nationalism.

Kudos to them, I say!

Iceland does the same thing (except for the King-part) on June 17.th and from what I recall it was a very nice day off that I personally mostly spent waking up late and drinking coffee with friends and family.

Still, a nice day.

Sweden's on June 6 for some unknown reason (I've heard several reasons for that date, but none make sense) and it's only been a day off for the last couple of years. Hence I've mostly spent it either at work or school... no fun there.

But to round off these ramblings...

Happy 17 Maj all you Norwegians!

Just back from a quick hop to Greenland

2010-05-10T13:32:00.000Z

At 83 degrees north in Greenland, a major mining company has set up a "recon camp" to see if there's Zinc in them hills (or rather, mountains).

Heading out from Longyearbyen are the intrepid pilots of a Hercules plane, giving those poor souls up there all the supplies they need.

And standing behind a bar there's me - supplying these gentlemen with all they require in the way of booze (and some food).

So to go on with the story.

At 7 AM this morning I was awoken from my slumber by the cell phone ringing. On the line was the night shift receptionist asking me if I wanted to go to Greenland?

"Hell yeah!" I said

"Well, be here in ten minutes then"

"Ugh... ok"

So I jump out of bed, into some clothes, grab a slice of bread and haul my ass up to the hotel where the flight crew is waiting for me to tag along on their first trip of the day.

There really wasn't all that much to see at the landing strip on the fjord where we touched ground and we only stayed for the 20 minutes it took to unload the fuel drums they were transporting. But it was still pretty damn awesome! I've never been in a Hercules before and I sure ain't never been to 83 degrees North before (nor Greenland for that matter).

All in all a damn good morning!

It all depends on who you say hi from

2010-04-26T20:55:00.001Z

I've started looking for what to do, once I'm done up here and for the moment I'm leaning towards heading back to the office. At least for awhile until something else might happen....

To start of this search, I went to my usual job-related sites online and decided to give this recruitment firm I've applied to before another chance. I've never gotten an interview through them (mainly since I've never applied when living in mainland Norway). But it so happened their CEO happened to be trapped up here while Eyjafjallajökull had some hickups. One evening, he and I chatted for awhile, he gave me the e-mail and number to his no. 1 in O&G-recruitment and told me to say hi from him when I send her an e-mail.

So I update my profile (not much office-related to update, but still), fill in two related applications and sent her an e-mail this last Friday evening.

When I wake up on Monday I see that she's read it and already told two guys to get in touch me regarding possibilites within O&G in western Norway.

Damn, saying hi from the CEO apparently made all the difference

Just a good song

2010-04-16T01:43:00.002Z

Well, this song seems to have been one of my themes for the last couple of months.

So why not share it?

Save a Horse, Ride a Cowboy!

By Big & Rich and yes, it's country ;)

What a difference a day makes...

2010-04-16T01:41:00.002Z

...or in this case, a simple Volcanic Eruption.

Yeah, I'm staying at 78 degrees north, which should be way above any consideration since the current blast from Eyjafjallajökull is heading southwest from Iceland.

Think again.

Where do all those planes to us come from?

Yup, you got it right.

So we are at the moment stuck with the "guests" we had yesterady, which most of the time is pretty fine. Except for the fact that they've already spent all the money they were going to spend and get their continuous stays (and meals) at a very low rate (since SAS has pretty damn good rates up here, considering they're the only ones who do the trp).

So (yes, I know I shouldn't start to paragraphs in a row with that, so sue me) what we have to play with is upping them on the wine (since the food is free) and trying to get them to do........ well, not much more.

So (yes, for the third time in a row), I'm - for all sorts of reasons pretty much no one else has - hoping that my country will get it's game on right back real soon.

Well, sure, this has had oone major benefit for me. I may be closer to a new job after Svalbard.

More about that later.

Meet interesting people they said...

2010-04-13T11:36:00.004Z

One of the best things about working as a bartender/waiter is all the interesting and fun people you meet while at work. While most customers (yes, I know I'm supposed to call them guests but a business degree apparently has its influences) are as forgettable as yesterday's lunch, a few do stand out from the crowd.

The polar explorers: We've had a bunch of people heading up for the North Pole; most of them are regular joes who've forked over a big wad of dough and go there by snowscooter or helicopter, but a few of them are the real deal.

One of them is here with his ten year old son (who will be the youngest ever on the NP); he's a nine time pole-visitor and this time he will be leading a group of crazy chinese on skis from the Russian base to the pole (his son will take the chopper).

Another, who is preparing for an altogether crazier stunt is Mark Woods. This guy is going to take a solo-hike to the South Pole, then pretty much jump on a plane up north and do another solo-hike to the North Pole. He's a really cool guy, with whom I've chatted quite a bit (British blokes in general tend to spend a lot of time chatting in bars) and I wish him all the best on his endevour!

The rich guys: These also fall into two categories; they either want to see a Polar Bear (and are prepared to spend lots of money on it), or are stopping by until they continue onwards to the North Pole. I have two personal favourites in this group, both of them Brits.

The first is now visiting for the second time since I got here and is getting quite desperate to see a White Teddy. Thus far, he's logged several thousand km on a snowmobile and is on his fourth visit up here, but still no sightings. He's travelling the world to see all the major mammals and is now down to only the Tiger, the Panda and our own beloved Teddybears. He's a lousy tipper, but tells good stories about past trips and coming adventures. Also, he's pretty much single handedly emptied our stock of Chardonnays. Quite a feat in itself.

The other one is a real old-school British industrialist. One of those who built up the western world as we know it after WWII; pulling himself up from humble beginnings and ending with way more than he knows what to do with (at least according to the bar-side stories). He had factories all over the world - from the UK to Hawaii, from China to France - but now he's retired and spends his time hopping between Andorra, Barcelona and Mallorca (with a few jumps all over the world). This one is a true story teller and a great tipper; preferring Champange to Chardonnays.

Then I have to give an honorable mention to the retired world class footballer who visited us last week with his wife and kids. And I even know what the Italian brute said, which led to his final red card.

These and many others are the guests that visit our not very icy shores. I'm sure there will be plenty more who stand up as the months pass by, and I'll probably tell you a bit about them too.

A really bad (but funny) joke

2010-04-09T17:35:00.001Z

Q: Why are all the numbers afraid of 7

A: 'Cause 7 8 9

Avatar

2010-04-04T02:15:00.002Z

Just watched Avatar at a buds place on his massively huge screen projector (it's an ordinary projector which makes everything friggin' huge compared to my 9" lcd-screen).

First, I have to agree with most everyone that the CGI was pretty durn awesome! It definitely raised the bar for all coming movbies and also proved that you can make a proper flick using tons of CGI.

But why, I continually asked myself, do I always cheer for the bad guys? They were simply so much cooler with their Space Marine suits and wicked helicopters, while the good guys just looked like wusses... also, I liked their (the bad guys that is) go get some attitude.

But maybe that's because I want to work in O&G?

Still, it was a darn good movie and I really enjoyed it.

I'm giving it SSSS out of 5 possible ones.

One month in...

2010-04-02T19:19:00.004Z

I've now spent a bit more than a month up here where the Polar Bears roam and the Northern Lights go when they need a brake. And so far I've managed to see neither, which is kindof a bummer. Don't care that much about the Lights (since it's hard to top gazing at them when you're soaking in a 40 degree hot tub after a hard days work), but I really, really, really want to see a white Teddy.

Well, I'll get my best chance for that come Monday, when me and a bud are heading out on a snow scooter trip to Tempelfjorden. It'll be my first scooter trip since I was about 15, on a ski trip in Sweden, and managed to flip it over at an attempted turn. I do hope that will not happen this time; especially if we're being chaced by a grumpy, hungry, bear.

Enough about the bears now already.

So what I've mostly been doing is three things: I've worked, slept and spent time on the computer. Sounds utterly fascinating doesn't it? Three things I have no chance of doing nowhere else in the world, right? Maybe the next couple of things brighten it up a bit?

I've taken a few dog sled rides (that's mushing, for you who know the lingo). It's a completely awesome sport and the dogs seem to love it. These being really bad ass Alaskan malamutes(may be an error in the spelling there) and Greenladers who thoroughly enjoy life in the snow at negative 20 c. Also, they are generally very cute, huggable and really want to give you a nice slobbery kiss.

In addition to mushing, I've taken a few hikes around the village, amongst others up on one of the mountains surrounding Longyearbyen. Took the hike early one morning (early being defined here by a guy who works late and never gets to bed before 4-5 AM) and realized halfway up that we had both forgotten to bring those spikey thingys you can attach to your shoes so you don't slip on slippery surfaces (not that either one of us actually owns a pair of those, but still). This was a rather awkward discovery since the mountain began to offer us a lot more ice and hard snow than the nice one further below. Still, we didn't let that stop us on our adventurous endevour but kept heading for the top. And finally we succeded and I planted my brought along flag. Sure, it may have really been a scarf and not a flag, but it's the thoguht that counts.

Other than this I've discovered the local haunts, tried the assortments of beer on offer and started to up my previously all to bad pool playing skills.

And with that I wish you all a Happy Easter Holiday!

Day one on Svalbard

2010-02-25T23:29:00.001Z

I went on a flight today; well actually I went on three flights today but they all led to the same place. A place so distant and far north that I'm even impressing some of my very-well travelled friends.

The place? Svalbard!

Yes, I'm in friggin’ Svalbard, and will hopefully stay for the next six months waiting tables at a pretty damn nice restaurant up here. Now how did I ever end up at the top of the world? It all started before I went to Norway this autumn to work as a butcher when I a few weeks into August still hadn’t gotten a reply. So I set about applying for jobs pretty much everywhere and this included Svalbard. Come September and the maitre’d sent me an e-mail and after a few phone-calls and several more e-mails we came to the conclusion that I was suitable for the position and should stay over the summer season.

So early this morning I boarded a flight in Stockholm and seven hours later, after a truly magnificent view from the plane, I touched frozen ground in Longyearbyen.

This is going really to be a blast and a true adventure!

I was picked up at the airport by this guy from Åland who gave me the minor tour of the village and then dropped me off at what will be my home for the next half year. After dropping my bags, we walked the 50 m to the hotel where the boss gave me the grand tour of the establishments, including a gym and a sauna which I intend to use more often than I have done lately (at least the sauna).

And that was pretty much it for the first day. I met tons of new people who all seem to be quite nice and have to add that I am very grateful that we all have to wear name-badges while working.

Yup, that’s it for a first report.

Polar Bears sighted: 0 live ones (1 stuffed at the airport)
Seals sighted: 0 in total

Action-Adventures in Sweden

2010-02-23T10:43:00.003Z

I left Israel two weeks ago now and am just about to head off on my next "grand adventure", this time up to the frozen north where the polar bears roam and the icebergs are born. But I've been keeping myself busy with all sorts of things while waiting for my flight to leave and my imminent transformation into a human popsicle (I'm hoping I'll be lemon flavoured, but the odds say vanilla).

As you may guess, most of my time was spent buying clothes so I'll survive. Clothes I also need here in Sweden, since Lord Winter has completely taken over and holds the lands hostage under his white snow coat. Basically, it's really friggin' cold, which I didn't really approve of at first, but now I'm getting used to it. Considering I'm now the proud owner of a really thick down winter coat and some other great winter gear, I bloody well should be used to it (don't ya think).

But anyway, buying clothes isn't much of an adventure according to me (though women might be of a different opinion), so let's move onwards to last weekend.

Last Friday, I met up with a few childhood mates and we headed northwards to a very nice ski-area of the long weekend type (big enough for a long weekend, not quite for a week). I snapped the snowboard to my feet and at nine o' clock Saturday it was time for the first run in aprox. ten year... I spent that run mostly on my ass or my knees. The second run went much better and by the fourth one I felt pretty good; sure I was still staying in the easy slopes, but then I never was really good at this "going-down-a-slope-really-fast"-thing. I'm much more of a "let's-sit-down-and-enjoy-the-view-while-we-look-cool"-kinda runner. The absolutely best type according to me.

There was though a slight problem with the day: the weather. It was below -20, windy and in the afternoon it started to snow. All things that cramp my style in the slopes and cramp my body in general. Still the day was a blast! As was the next one, even though it was even colder.

This ends the action part of the weekend and we get to the adventures. However, it's not an adventure of the Hollywood kind, with swashbuckling heroes and damsels in distress, but rather of the "why can't stuff work"-kind. For it had been snowing a bloody lot around Stockholm, which for some reason meant that every friggin train heading in that general direction was either cancelled or massively delayed.

Bad news for me, but even worse for my bud who was supposed to go through Stockholm to get home in the south. With our train cancelled, we waited for the replacement bus - which never showed up. So we waited a bit longer... still no bus. Now my bud realized that he didn't have a snowballs chance in hell to make his connection, so he headed back to our other mate who'd set us up for the weekend. Hoping to catch a train in the morning instead. I staid on and staid strong (or rather, a bit frozen) and after three hours finally got the news that we'd be set up in a hotel overnight since the traincompany couldn't arrange a bus for us. Hence, I got the chance to eat a proper hotel-breakfast (bacon 'n' eggs is the yumms!) before heading back to the trainstation to catch my 7.52 train that left the station at 9.30.

But in the end, it turned out all good. Met up with my parents in Uppsala, only 14 hours later than planned and am now spending my last days in Sweden chilling, relaxing and trying to figure out what other stuff I might possibly need... so far I'm thinking more books.

So, what have I been up to lately?

2009-12-29T19:27:00.002Z

Considering I haven't added a post to this blog in way to long, I fully expect to have been really busy with what life has thrown my way.

That isn't really true.

For while I have tried to take a trip every weekend (more on those in a bit), most of my time has been spent working in the dining room of the Kibbutz, operating a dishwasher and other souse chef obligations. Yes, I rather prefer the term souse chef over dishboy, even though I'll be neither in ten days. 'Cause in ten days lambing season begins and given my extraordinary experience with animals *cough, cough* I managed to wrangle a job as a midwife.

It's gonna be totally awesome!

But now to the weekends and what spectacular places I've seen so far.

In short:

The Golan Heights
The Sea of Galilee
Castle Nimrod (most awesome castle name ever!)
Nazareth (on Christmas Day, ha!)
River Jordan
The country Jordan (though only from a distance)
Lebanon (same as Jordan)
Syria (ditto)

And come Friday I'll be heading off to Jerusalem over the weekend, which will be pretty cool.

I'll try to post some pictures here when I get around to it, but otherwise you can find quite a few of them f.ex here.

Now, I'll wish you all;

All the best for the Holiday Season and a Very Happy New Year!!!

Kibbutz Geva

2009-12-14T13:24:00.004Z

That would be the name where I'm currently living.

It's a pretty small Kibbutz with around 650 kibbutzim (that would be folks who live there full time), a bunch of people who only work there and about 20 volunteers (that would include your own personal Icelandic writer dude, aka me).

It's located just south of Nazareth, about 15 km from the Jordanian border, overlooking mount Gilsomethingorother. It's in the Bible, look it up if you want to. I'm gonna try to hike up it on Saturday and then I promise to find out what it's actually called.

Geva makes its living from a big-ass factory that makes something with air-pressure-valves; also they have orange groves, almond trees, about 700 cows, 50 horses, tons of sheep, scores of cats and heaps of dogs (a heap would be aproxomately 5 scores if you're interested).

But let's focus on the dogs this time. Dogs are, after all, the single most leet animal in the world... maybe excluding hippos. But as there are no hippos on the Kibbutz, I'm sticking with dogs. These particular dogs are of a very lazy breed as most of them seem to spend most of their time lying on the ground, tongue out while waiting for nice people to walk by and scratch them on their tummies.

Yeah, they are true suckers for that. You pretty much only have to get within five meters of a dog and it rolls over, looking at you with begging eyes, mentally commanding you to scratch it.

Who can resist?

I know I can't.

Morning walk

2009-12-11T10:18:00.000Z

I took a walk around the Kibbutz this morning and saw "everything". Everything ranging from the library (with a memorial room) to the lamb-pens.

The latter is much cooler according to your own personal Icelandic reporting guy. We (I and a french guy who also arrived yesterday) saw that they had put the calfs in their own little pens and he showed me the coolest trick!

If you reach out like three fingers the calfs start sucking and licking them. It felt really friggnn awesome and waay cool to this city slicker. And the same thing with all the little lambs (no worries, they're still too small for my killing instincts to set in).

Animals are great!

But then, as we had decided to take the scenic rounabout way back to our place, we walked past this grapefruit tree and noticed that it was fruiting (blooming?). So simple as that, we picked us a fresh grapefruit straight from the tree... man! It was the best piece of fruit I've ever had.

Life really is great!

Landat i Israel

2009-12-10T11:37:00.001Z

Får bli på engelska, eftersom jag kände för det:

After far too many hours in the sky, stuck in a crammed airplane, eating lame food, not getting any beers and neither many hours of sleep, I finally touched down in Tel Aviv at around 4.30 this morning (local time, whatever that's called).

As I've just walked out of the plane, this guy in a funny red beard, wearing a vest with something written in weird characters on it, asks me if he can ask me some questions. I, having just woken up from the aforementioned far too few hours of sleep, manage to grunt out a "sure" after which he swings into full action... first asking to see my passport, tickets, travel itinerary (spelling?), why I'm here, what I'm gonna do, what my shoe size is, why I'm wearing hiking boots and probably several thousand more questions.

Apparently he's not to amuzed with my muttered answers and asks me to follow him somewhere else. Somewhere else turns out to be next to the passport control where this Ziva David-like superagent starts asking me the exact same questions all over again. Having woken up a bit due to my mind having to think and since it was quite a walk from the plane to the nice comfy sofa where I'm now being interviewed I manage to answer more coherently.

Not that it matters to her.

Apparently she thinks it's very weird that ANYONE should come to Israel to work at a Kibbutz and believes my three pieces of plastic are waaay too little money to survive for two months in the Holy Land.

Now, I'm getting quite a bit grumpy, having not been offered any coffee and not being allowed to go back to sleep in the comfy sofa, so I actually start thinking about the answers I give her.

Very well, after a one hour interrogation she finally gives in and lets me proceed towards passport control....

Guess what?

Passport control stops me, asks me to walk with them for a bit and then proceeds to ask me THE EXACT SAME QUESTIONS.

Let's then fast forward an hour, to when I've finally found my luggage (obviously it had been removed from the luggage belt) and am let loose on Israeli soil.

My ride into Tel Aviv has just left...

So now I have to buy a new sim-card for my phone and give up all sorts of interesting information to the cute girl in the phone shop, call my rides boyfriend who calls her and we set up a meeting at the Central Busstation in Tel Aviv.

To get into that station I have to let an unknown dude rummage through all my luggage and give me a very thorough body-search, just to make sure I'm not a suicide bomber.

But done with that, things start too change for the waay better.

My ride meets me, offers me a cup of coffee (SCORE 1) and waits with me for my bus. Turns out we grew up in the same town in Sweden and I'm probably aquainted with her boyfriend (SCORE 2). Then I get to take an awesome busride through Israel and get my umpteenth surprise of the day. Turns out the entire IDF is composed of babes! 'Cause at every stop, a new babe dressed in uniform, carrying an assault rifle, comes on board.

And of course, now having arrived at the Kibbutz; I'm writing this post, sitting on my porch, seriously wondering if I should put on shorts since it is just a tad too warm for long pants.

So it all worked out in the end

Absalom, 7

2009-11-17T22:56:00.000Z

Cardinal Ernst von Henckelman was in a rather somber mood this evening at the palazzo, just outside of Rome. He had poured himself a quite liberal drink of Napoleonic Cognac and was puffing on a Ramon Allones Specially Selected while enjoying the comfort of a leather armchair in the library. In his lap, was a huge tome, which he opened and begun reading the ancient history of the Order. It was a matter of doing things the way they had always been done; borderline superstition. He had read the same chapter of the tome on every evening he had sent someone out on a quest to fight the powers of darkness. As had his predecessor and his before him, all through the ages.

For the Order was old. As old as the Church, most of his order-brethren would say. But the fact of the matter was that without the Order, there would be no Church. Actually, with almost complete certainty, there wouldn’t be much of anything anyone would care about on the darkened, scorched, remains of God’s green Earth. Von Henckelman read the pages very slowly, taking in every word on its own, every sentence in its structure and every paragraph in its truest form. For this Tome spoke the truth. It spoke of worlds colliding in Chaos, monsters rising from utmost darkness, humanity being lifted up from ignorance and the foundation of the Order. An Order with a mission so simple, yet complicated, that it would never be completed; at least not until the end of the world. And that was it. That was the true mission of the order. To stave off the end of the world as everyone knows it and keep the Powers of Darkness at bay. Regular people, or Lambs as he thought of them, would never know of the eternal struggle that was fought beyond their sight, even beyond their understanding or comprehension. For the legends were true; almost all of them, to a much larger degree than almost anyone could ever imagine: St George had really slain a Dragon, Oedipus a Cyclops and Van Helsing had finally bested Count Dracula. These beasts weren’t only the stuff of stories to be read by the light the bedside lamp or used to scare children at campfires. They were real, and if the Order did what it was supposed to do, no-one would ever be any the wiser. Then parents all around the world would be completely right when they assured their children that there weren’t any monsters hiding under their beds or in their closets.

That’s why the Order had the Archangels. Men like Absalom David; men who were their first line of defense against the powers of Darkness. Men without any family but the Order, who would most likely lose their lives in the struggle, men who would be missed by no-one when they did so; their final resting place more often than not, an unmarked grave in a far-away place. Von Henckel slowly started reading the names of the Archangels who had fallen through the years, for here they would not be forgotten. He silently hoped that he wouldn’t have to add another to the already far too long list. No man should have to bury his own son, the saying went. And the Archangels were his sons, each and every one of them; though not in blood, then in spirit.

The cigar had burnt down to a small stub in the ashtray, the glass of cognac untouched on the table beside him. It was always the same; even after so many years, it was always the same.

The Cardinal rose from his chair, put the tome on its proper place at a reading table, blew out a candle and slowly walked towards the Chapel of the palazzo where he was going to spend the night in prayer: praying for the safe return of his Archangel.

Absalom, 6

2009-11-16T20:20:00.001Z

He stood on the tarmac, two large handcrafted suitcases, a carryon and a carefully rolled package beside him and waited for his pickup to arrive. Deciding to make use of this moment of unexpected solitude he opened the package, revealing a close to one meter long sword in a scabbard. He went through his carryon, finding his ever-present whetstone and began sharpening the thousands-layered blade. Being pleased with his work, he slid the sword back into the scabbard and opened one of the suitcases. Browsing through the assortment of luggage they had packed for him, he finally found a plastic case close to the bottom of the suitcase and took it out. It contained a pair of Glock 18.s and plenty of 33 round 9mm jacketed hollow point magazines. Realizing that he probably had some time for them too, he took a seat on his other suitcase and set about wiping them.

“Where was that friggin pickup?” he thought, while polishing the glowing black harbingers of death.

A few minutes later, he saw a beat up, dented old Volvo rolling towards him across the private landing section of Kastrup Airport. Recognizing the scrapheap from the video the Cardinal had shown him, he put the guns back in the case, closed the suitcase, rolled up the sword and rose to meet his welcoming party.

The party consisted of one man in his mid-twenties. He looked a typical Swede; rather tall, with scruffy blond hair and blue eyes, wearing a black sweatshirt, worn jeans and sneakers that had lost most of their earlier whiteness. “Clearly not a man with a higher understanding of fashion,” Absalom thought. The Swede jumped out of the car, apologizing for his lateness; blaming it on a misunderstanding with airport security. He then took one suitcase in each arm and put them into the boot of the Volvo, leaving Absalom with the carryon and repackaged sword. Having put all of the bags into the car, the man extended his hand for a formal greeting, introducing himself as Lars Laurent.

“Absalom David,” Absalom replied and felt the strength of the man’s grip while shaking hands. “So where are we going?” he continued after they had taken their seats, with Lars slowly trying to turn the tank-like Volvo station wagon around, among the multi-million Euro private jets.

Managing to get them in the right direction without any collisions, Lars set about explaining what the next steps were. First they were to spend the night in Lund, a university town not far across the Swedish border, where they’d set him up at a small hotel. The next day, they had arranged to visit Castle Månskära, which is where the infestation had manifested itself. The Castle was open for the public, so they would simply have a walkabout as regular visitors, enjoying a fine spring weekend. While speaking about their coming plans, they first drove into a tunnel under the Öresund Straight, then came up on the Öresund Bridge, which linked the two former arch-enemies. It was late on a Friday afternoon, with traffic being plentiful on the bridge, but wile Lars kept in the right lane, Absalom chose instead to admire the spectacular view over the flatlands of Själland and Skåne.

Half an hour later, they parked the car at an underground garage underneath the train station and again, Lars nimbly grabbed both of the suitcases, leaving Absalom rather sheepish with just the carryon and the roll. They crossed a street, turned a corner and had in five minutes reached the hotel Gustav where he was to stay for the night. The hotel was a quaint little city-hotel, set in an old, one story stone-building with only a few rooms. The concierge, a trim woman in her late forties, welcomed them with a wide smile and open arms, helped them check in and showed them to his room. Lars then took his leave, promising to be back at ten the next morning.

Absalom took a look around his home for the next few days; a double bed, desk and wardrobe, all in the typical strict style that is accustomed to the Scandinavians. Whites and earthen colors dominated the room, with even the carpet – oriental as it seemed – having been woven in similar tones. The bathroom was similarly styled, all in white tiles and stainless steel, with a Philip Starck WC and sink.

He took a quick shower, cleaning himself of the journey and got dressed; this time a pale blue tailor made shirt, accompanied by black slacks. Yet again feeling proper, he set about unpacking properly. He decided against carrying his guns with him, rather letting

Absalom, 5

2009-11-13T21:38:00.001Z

The journey to Campino was just as uneventful as one might expect when driving through Rome in the middle of a weekday; traffic aplenty with Vespas zipping through traffic like they owned the road. His driver apparently had some skill and experience with Roman traffic and spent most of the drive continuing the interrupted discussion about football, even once in a while throwing a question or statement back towards the back seat. Absalom gave them some non-answers, having decided he wasn’t going to be mocked for his good taste in teams, by these Polentone. Actually, he wasn’t even Italian, but having had Rome as home base for as long as he had, it was the only home he had. Now, if he only managed to persuade the Cardinal to give him a palazzo of his own, he’d have nothing to complain about.

The car pulled past the normal parking spaces of Campino Airport, barely stopping to show the security guards their badges and pulled onto the private part of the runway. While most air-traffic into Rome had been redirected to the Leonardo da Vinci at Fiumicino, the Church still kept its fleet of smaller planes here since it was closer to the Vatican. They pulled up next to a Gulfstream V, a stewardess with a gorgeous face, trim body and long legs, waiting outside. “They must be in a real hurry since they didn’t stick me with Easy Jet,” he thought to himself. He stepped out of the SUV and smiled towards the gorgeous blonde. She smiled back, her teeth perfectly white, said that his luggage was already on board and they were ready to leave. He jestingly offered her his arm, she accepted, and together they boarded the plane.

She led him towards a wide and comfortable leather seat, where she already had put a bottle of Krug Rosé in a silver ice bucket. “Man, this is going to be a good trip. I might as well enjoy it for as long as it lasts”, he thought as he stretched out in the seat, letting his eyes wander all over the stewardess who was closing the door. Noticing she had left two glasses by the bucket, he poured champagne into them both and offered her to join him for a pre-flight toast. She smilingly agreed and took a seat opposite him, instead of one of the standard crew seats.

They chatted for few minutes, while the plane was pulled out onto the tarmac and the pilot did his pre-flight checks. Before long, though, they were in the air. The flight was only going to take about two hours, so even though he really wanted to chat up the beautiful blonde, he had to get some work done. Excusing himself, she stood and walked forward into the crew area, her back and hips moving seductively. “Maybe I can try to get a few days in Copenhagen with her, once this business is done”, he figured as he picked up his PDA from the seat pocket.

He opened his e-mail program and downloaded the information the Order had sent him. There were two attachments; the Video he had already seen and a PDF-document. He opened the PDF and started reading it. First there was a geographical description of where he was going; Skåne, the southernmost part of Sweden, was apparently mostly flatland and rolling hills, farmer’s fields and forest. He’d never been to Sweden before, having spent most of his adult life in the southern parts of Europe, with a few visits to the southern and eastern part of the Mediterranean. It struck him quite odd that he was the most suitable Archangel for this mission, considering he didn’t know a lick of Swedish or anything else about it for that matter. Actually, the only thing he did know about Scandinavia, was what he had learnt from a very friendly Danish girl he’d got to know a few summers ago. “No time to let the mind wander…” he thought as he returned to the briefing.

The next chapter was the report from the Bishop. It didn’t look to be very special and didn’t contain any of the normal watch-words; the Bishop was then not part of the Order. It was mostly hyperbole about the video and how this should be interpreted as the coming of Armageddon. Pretty much what a Lamb would write when confronted with the existence of the Powers of Darkness. He couldn’t blame the Bishop, but still found it rather amusing, considering what he knew about the matter at hand.

Next came the interesting part. This part was written by the Deacon and he seemed to be much more in the know regarding the workings of the Order and its struggle. He had managed to locate the outbreak at the lands of an old but still inhabited castle in the middle of Skåne with his only suspects being the landed gentry who still lived there. Their name was “af Mååndag” and they had owned the land since the early middle ages, apparently managing to hold on to their lands even when the region had gone from Danish to Swedish hands. The report described the current lord of the land as a very reputable farmer in the region; happily married for twenty years to a local talent, two teenage children who both attended boarding schools, a couple of dogs and cats and he even drove a newish Bentley. He couldn’t become much more of a landed Nobleman if he tried.

The last thing in the report was a notification that the Deacon was going to pick him up in Copenhagen; it did however not mention if he was going to do it in that beat up Volvo. If he was, Absalom was going to add to his expense account by renting something more proper.

Basically, what the report came down to, was that there had been a zombie outbreak in the middle of a farming region and the only suspect were a couple of Lambs who probably weren’t aware of what was going on. So this was why the Cardinal didn’t want to send in the Potestas. Well, the least he could do was pay them a visit and see for himself before he’d go on to cleanse the local graveyard where the zombies had come from. And if he was lucky, he’d be able to add a few notches to his belt while at it. “Not a complete waste of time”.

The stewardess gently knocked him on the shoulder and told him they were about to land. He put down the PDA and offered her another glass of champagne, which she delightfully accepted, yet again taking her place opposite him in the plane. The plane landed without any problems at all; probably still on autopilot for all he knew and he rose to grab his luggage from the overhead compartment. He said his farewells to the stewardess with a kiss on the cheek and said that he hoped he would have the chance to meet her again before long. Agreeing with his words, she walked with him out of the plane, wishing him a safe stay wherever he was going.

Absalom, 4

2009-11-12T20:00:00.002Z

He followed the Cardinal through the grand hallway and out on a balcony, where a servant had already set up a light lunch for them. On the table was an antipasta platter with fresh seafood and in season vegetables, accompanied by a crystal decanter of white wine. The Cardinal took his seat at the table and started browsing the platter for what he wanted, while Absalom strolled towards the railing of the balcony and enjoyed the view: the Eternal City stretching out in all its glory in the far off background, rolling hills and small villages surrounded by farmer’s fields nearer by and the meticulously tended garden - set up in a style reminding him of the Boboli Gardens in Florence, or even the Parc de Versailles – in the foreground. Truly a magnificent view, most befitting a renaissance Nobleman. Which it probably had was, a few hundred years ago.

He joined the cardinal at the table, helped himself of the food and poured a glass of wine. The tableware seemed to be Venetian Murano; as always the Cardinal outdid himself with luxury. “He wouldn’t have survived two weeks in a Franciscan monastery,” he thought, with a smirk. He sampled the wine, finding it to be a bit sweet to his liking; yet again very suitable for the Cardinal with his sweet tooth. Having tasted the food and the wine, he lifted his eyes to the Cardinal, nodding for him to begin with the matter at hand.

The old man finished his bite, wiped the corner of his mouth with the ornamented linen napkin and begun talking. “It’s moments like these; a marvelous meal on a beautiful spring day, that make it all worth it. I’m always sending people out into the unknown facing God know what; with never enough information on what is going on and who might be responsible.” He twirled the wine in the glass, thoroughly enjoying sip, before going on. “As you saw in the video, we have a new zombie outbreak. That much is clear.”

“That much is clear,” Absalom repeated the words and took another bite from his plate.

“The video was filmed by one of ours. We had heard rumor about strange things going on and stationed him as a Deacon in a congregation in southern Sweden. While he is a capable fact-finder, what comes next is way above what he can handle.”

“So why not send in the Archangels to scorch them?” Absalom said, in between bites.

“This is not a matter to be handled by their rather heavy hands. It needs to be looked into further so we may find out if there is a new Gate about to open, or if this is simply a matter of an estranged someone who has managed to dibble in the dark secrets of the Necronomicon. That’s what we need you to find out. Also, if possible, please rid us of the Zombies before their presence is noticed by the Lambs.”

“Speaking of the Lambs, how come the local press hasn’t picked up on this yet? How much time do I have before the six o’clock news start referring to the Night of the Living Dead?”

“We already have a team of Shepherds on the ground, working on that angle. But as you said yourself, time is on the essence and we need for you to leave for Copenhagen as soon as possible. All the data we have has already been uploaded into your PDA and there’s a plane waiting at Campiano. I’ve also taken the liberty of sending some of my staff to your apartment to pack what you may need; they will meet you at the airport.”

“I guess this means my vacation is over?” Absalom said, while finishing the last of his food.

“I wouldn’t be too worried about that,” the Cardinal replied and then added with a smile on his face. “Hopefully, this will be a quick job, giving you plenty of time to play with your bambina when you return.”

“Speaking of her, please tell your staff to knock before barging in to pack.”

Absalom rose from the table and the two men said their goodbyes; the old man giving the younger man his blessing on his ventures into the unknown. Absalom left the Cardinal on the balcony and made his way back to the front of the palace, out the double doors and found his two escorts waiting by the SUV. They seemed to be in the middle of a discussion about who would win the Serie A in a few weeks time, with one hailing Inter and the other going for Juve. It didn’t make a lick of difference for him, just as long as Lazio would manage a European spot.

He cleared his throat loud enough to get their attention and one of them opened the back seat for him while the other got in up front and started the engine. Retaking his seat, he leaned back and relaxed as the car drove back towards Rome, heading for Campiano and whatever might await him when he got to Scandinavia.

Absalom, 3

2009-11-11T21:30:00.002Z

He remained standing, holding the back of the visitor’s chair. Knowing the Cardinal as well as he did, he imagined he had cut a bit of the front legs, making the seemingly very comfortable leather seat much more unpleasant for the unknowing visitor. Before answering the question, he looked around the room. As always with the Church, he was pleasantly surprised by the mixture of ancient and modern: a medieval crucifix hung on a wall next to a 50” plasma screen; a renaissance bookshelf next to a printer. Old mixed with new; maybe they should take that perspective on certain rules in the Church as well?

He turned back towards the Cardinal, who looked at him expectantly, arms crossed over his chest, hiding the gold crucifix he had in a chain around his neck. But just as the Cardinal was about to repeat the question, he said:

“To be frank, I haven’t got a clue. I thought we’d banned them for at least a few years since we managed to close that last Gate?”

The Cardinal leaned forward and moved his arms towards the keyboard and mouse of the computer that had finished booting. Mumbling a non-audible reply, he started picking the keyboard and clicking the mouse in a slow but certain manner, finally managing to bring a picture onto the plasma, giving them both a chance to see what was there. What was displayed was a map of what seemed to be somewhere in northern Europe, his guess was Scandinavia based upon the weird looking city names and presence of squiggles over the o’s and a´s.

“You know perfectly well, Absalom, that this is a war that is never over.” The Cardinal said in a grave voice. “The Church has been fighting the powers of Darkness since the beginning, and we are only one part of the struggle. The Jews have fought for thousands of years longer than us and the Moslems struggle equally. We must be eternally vigilant, for the powers of Darkness always seek access.”

“So what you’re saying is that there’s a new Gate? A new place for the Demon hoards to enter the realm of mankind?” He said in hyperbole. “A new place for me to get covered in grime and goo, most of it hopefully not mine. Is that what you’re saying?” He wasn’t particularly pleased with this. He knew that whenever the Cardinal brought up ancient history and eternal vigilance, he had a trip to somewhere nasty in his near future.

“To be perfectly truthful, we’re not sure what we’re up against.” The Cardinal said
“Oh, how friggin grand!” Absalom spat out. This was going to get even better…
“We’ve received a disturbing report from the Bishop of Sweden,” the Cardinal went on. ”Apparently very strange things are taking place out in the southern countryside. Things we believe you are most suited to handling.”

“But why don’t you send out someone from the Clergy first?” He wondered. “There’s not much use in telling me to hope on a plane to… Stockholm? And then head out into the countryside looking for weird stuff to chop and grind. There has to be someone else who can confirm or deny this report.”

“Oh, yes there is,” was the reply. “Please take a look at this video we received along with the report.” That said, the Cardinal once again started clicking with the mouse and brought up a video on the plasma.

Absalom turned towards the plasma, not knowing what to expect from the video. What he did know, was that this had to be something special, especially since he hadn’t even been offered an espresso yet.

The video started mostly dark, with the only light fixture being the flashlight of the cameraman that didn’t really light up anything more than a few meters straight ahead. The setting seemed to be an untended meadow, long grass and small rocks abound on the ground. For a few minutes nothing much happened, mostly darkness, grass and rocks. All he could be sure of was that the cameraman was noticeably nervous, the camera shaking to and fro, making it very hard to see what was going on. Then all of a sudden they heard a moaning sound, coming from somewhere not too distant. A grunting moan; it sounded rather like a deer buck in heat, calling forth a challenger for the doe he wanted to mount. As the cameraman closed in on the sound he realized he’d been way off in his guess, for this was no deer. The moan sounded like something almost human, but the language escaped him. He turned with a quizzical look towards the Cardinal who only nodded towards the screen, insisting he keep on watching. The video moved still closer towards the moaning sound and he noticed the light had somewhat improved; the moon must’ve come out from behind the clouds. He saw what looked to be something bipedal stumbling about in the distance, much too small and skinny to be anything but a humanoid. As the video moved closer, the cameraman shook even more than before, and it suddenly struck him.

“Zombies!?” he burst out.

“Just keep watching,” the clergyman answered and yet again nodded towards the plasma.

The video had almost closed in on the humanoids and now there was no doubt in his mind that these were actually images of the living dead. The lowest form of undead that for some reason every Necromancer and Devil worshiper loved to bring forth upon God’s Earth. The video showed more and more of the creatures stumbling about on the field, but for some strange reason they hadn’t yet noticed the photographer. Then, all of a sudden, like a dog finding the smell of a treat, they turned towards the man taking the footage, and started out on a slow but lethal march towards him, always mumbling the same unintelligible word. Having been noticed, the cameraman started running frantically in the opposite direction with the camera bouncing up and down, mostly showing the ground, leaving the living dead in the distance. The last frames of the video pictured an old dented Volvo station wagon towards which the man was running.

With the video now complete, the plasma returned to the background image, displaying the Lord Savior hanging on the Cross. The Cardinal turned off the screen and rose from chair.

“What do you say we discuss this matter over a light lunch? I have recently come in possession of a really good Malvasia, it’s from a small vineyard not far from here.” Not waiting for a reply, he walked out of the office, expecting Absalom to follow.

Absalom, 2

2009-11-10T21:57:00.000Z

Waiting for his pickup to arrive, he gazed over the Piazza and ended with the balcony where the Holy Father himself stood when addressing his flock. He hadn’t had time to attend his latest sermon, which tore some at his conscience. Not that much though, considering what he’d been doing at the time, but still he felt a pang of guilt about it.

“Well, he thought, hopefully I’ll be in town for the next one.”

He saw a black BMW X5 with tinted windows pull onto the square. The few tourists there gave it strange looks since it was supposed to be a no-driving zone, which didn’t seem to be an issue for the driver nor the Swiss Guards who stood strategically placed around the piazza. The driver stopped the car at the bottom of the stairs and he walked down them towards it. A very large man, dressed in a black suit with a bulge under his armpit, stepped out of the front passenger seat, opened the right back door and nodded to him to get in. He stepped in, took his seat on the soft leather, strapped his belt and then without a word spoken, the driver took off.

Still no words spoken, the driver steered the car swiftly through the morning traffic and headed out on the circular A90, then switching northwards and out of Rome on the A1. He let his mind wander as the surroundings first became poorer and poorer, and then changed into fields and forests. His thoughts drifted back to the young lady who probably still lay fast asleep in his bed under his Egyptian cotton linen. He really wouldn’t have minded having an extra day off to explore her yet again, but as always, business came first. So when his phone had rung at five he’d only had time for a quick shower, trim and that glass of Evian on the balcony. Surely, his so called employer could wait that long. Especially since he’d arranged this drive to God knows where instead of meeting him at a nice trattoria at lovely piazza, where they’d been able to enjoy their espresso and discuss the vices or virtues of female fashion. At least as foreplay until the inevitable scolding he always got.

“We’re here,” the large brute in the passenger seat said and opened his door. He quickly got back from his daydreaming and stepped out of the vehicle and took a look around. They had parked in front of a renaissance palace in impeccable condition, with the surrounding garden meticulously tended. Two gardeners were already out and about, one tending to the roses blossoming in front of the palace and the other trimming a hedge in the likeness of a, unicorn? Why hadn’t anyone ever told him about this place? It absolutely beat the crawlspace they offered him in Rome. He definitely needed to inquire about it the next time they wanted to talk about his wages. Also, the palace looked easily defendable with at least 50 meters of clear space in every direction, at least from what he could see while still standing by the SUV.

“Figlio mio, I’m so glad you’re finally here!”

He looked up at the entrance and walking out of the door, came an elderly gentleman wearing a black cassock trimmed in scarlet. The elderly man stopped in front of the stairs, making him walk up them to him, then reached out his hand for him to kiss the ring. Done with protocol he burst out in a big smile and gave him a bear hug. For all of his elderly looks and all gray hair, the Cardinal was still a bear of a man. He led him through the massive double oak doors, with the bronze letters “Letum Nullus Finis” hanging above them. They entered an anteroom with a massive staircase swirling up to the second store. On the walls hung tapestries depicting heroic knights slaying gargantuan monsters, and on both sides of the stairs stood models in medieval armor; one holding a massive two handed sword and the other a morning star in hand. He really couldn’t resist becoming impressed and took a few seconds to take in the scenery of the tapestries. The monsters looked to be everything from mighty Dragons to hoards of Zombies, the gallant Knights always opposing them, with a big red cross on their armour.

“It goes back a long way…” he mumbled, mostly to himself.

“Indeed it does my son”, said the Cardinal. “Throughout the ages we’ve always had to stand up against the Darkness in the world, banning it to where it belongs.”

The Cardinal then took off up the stairs, beckoning him to join him on his walk. Walking up the grand staircase he couldn’t help wondering just how old and expensive the thick red carpet that covered it was. Probably as old as most of the other things in the grand palace; priceless furniture and ornaments from throughout the ages. Upstairs he gazed upon another grand hallway, this one also covered in tapestries depicting the eternal battle between the Light and Darkness, but it also had several gilded baroque waiting chairs and a grand oak table, big enough to seat a large host.

They passed through the hallway into a smaller office, where the Cardinal took his seat behind a suitably old desk, booted up his computer and said with his voice now in a much more serious tone:

“You know why we yet again have called upon you?”

Absalom, 1

2009-11-09T19:01:00.003Z

It looked like it was going to be another beautiful spring day in the Eternal City. The sun rose slowly through the morning mist into a blue sky crystal clear above him. He looked down on the still almost empty streets, with only a few early birds like him milling about. Mostly people heading for jobs where if they did it right, no one would think about them having done it. People like janitors, garbage men, maids and cleaners. People like him.

He stood from the chair, emptied his glass of Evian and walked in from the balcony. Passing through his bedroom he slowed down to cast a quick glance at the woman still sleeping in his bed. It had been a most pleasant night; she in her early twenties and eager to please. He, a bit older than that, but then more experienced. He couldn't really remember her name, but since she would with all certainty be gone when he returned, he didn't care all that much. Still, he silently walked up to the bed and kissed her on her cheek. With a last look at her delightful body stretched out only partially covered by the sheets, he pulled them up over her and left the room. She didn’t even stir.

He took a long look at himself in the grand hallway mirror. It was a full body mirror in a golden baroque type frame and it gave him a perfect view of himself from top to toe. A view of a tall, well built muscular man in his early thirties with bronzed skin cropped black hair and meticulously groomed three day stubble; dressed in a monogrammed tailor made white shirt and accompanying beige slacks. The momentary distraction complete, he turned from the mirror, reached for and slipped on his handcrafted brown sandals and walked out the door. He jogged down the stairs, gave the already arrived doorman a courtesy nod and headed out on the Via di Monte Giordano.

Walking down the almost empty street towards the Tiber he stopped by a hole in the wall type trattoria and joined a few of his fellow early birds for an espresso and a quick glance at today’s Gazetto Dello Sport. It looked like Lazio had lost another game in the Serie A, this time against Bari. “Mierda”, he thought as he drained his cup and walked back out on the street. “Looks like the old glory days won’t be back this season either”. He walked briskly as the Via di Monte Giordano turned into the Via di Panico and then skipped through traffic to get across the Tiber at Ponte Sant’Angelo.

He cast a quick glance up at the Castel Sant’Angelo and couldn’t resist smiling as he thought about the legends, rumors and stories that had been told about it. It had only been a couple of years since a knuckleheaded American had decided to make it the secret headquarters of some secret cabal or other, the Illuminati he seemed to remember. “If they only knew… if they only knew”, he thought to himself. Now having turned onto the Via della Conziliazione he saw his final destination tower up a few hundred meters further on, a few tourists already milling about on the square in front.

As he walked onto the Pizza San Pietro, he reached for his cell phone and speed dialed one. After two rings a calm, yet firm voice on the other side sounded:

“Pronto”

“I’m here, where do you want me?”

“Ah, figlio mio, just wait for the car to pick you up in five minutes and we’ll talk when you get here.

Without giving him a chance to say goodbye, the voice hung up and left him standing in front of St. Peter’s Basilica.

Norge, sammanfattningsvis

2009-11-05T00:04:00.001Z

Nu, efter att ha varit exakt två månader i Norge befinner jag mig återigen på svensk mark. I typ fem veckor. Sen bär det av mot soligare breddgrader, men det ska inte det här handla om.

Det här ska nämligen handla om hur Norge var.

Kortfattat var det riktigt bra.

Och nu det lite längre svaret...

Ankom, som tidigare nämnts, till Förde i slutet av Augusti där jag och brorsan blev skjutsade till stugan som vi kallade vårt hem under den tid vi var där. Stugan var en riktigt bra jaktstuga med all tänkbar bekvämlighet, utom möjligtvis bastu. Vi hade ss allt från satellit-TV till diskmaskin, även om propparna gick med viss regelbundenhet när vi körde igång elementen över natten.

Det var med andra ord, lite kallt.

Vi bodde med fyra andra svenskar som också var där för att skära upp lammen under säsongen. Två killar som stod på banden med mig och brorsan, och två tjejer som fick packa köttet. Riktigt bra folk allihop och vi kom alla överraskande väl överens om det mesta. Inga bråk om smulor på diskbänken, bristande dammsugning eller sent festande.

Ja, sent festande blev det väldigt sällan då vi alla allt som oftast var allt för trötta för att vara uppe långt efter midnatt. En viss skillnad från min vanliga levnadsrutin.

En annan större skillnad var det faktum att vi började vår arbetsdag klockan sex på morgonen. Detta innebar då att vi var tvungna att kliva upp kort efter fem, vilket ingen ärbar man någonsinn bör tvingas göra. Bra då att ingen av oss var särskilt ärbara. Dock fanns det en stor fördel med att börja arbeta så pass tidigt, nämligen att arbetsdagen var färdig vid tre. Och då fanns det ju hur många timmar som helst kvar av dagen innan man blev trött och gick och la sig mellan nio och tio.

På arbetet lyckades jag dock slita ut min axel och få trötta fingerleder efter att ha skurit c.a 200k bitar kött. Ja, 200k. Hundra tusen lamm och två bitar på varje som skulle skäras fria från fett, körtlar och annat gojs som sedan blir till djurfoder (inte köttet, det andra). Cheferna hade emellertid viss sympati med mig och tillät mig istället lyfta och knuffa runt djuren delar av arbetsdagen, vilket visade sig vara mycket bättre för både axel och fingrar. Detta faktiskt skrivet helt utan ironi.

Dessutom är axeln och fingrarna nästan helt ok nu, några dagar efter sista snittet drogs.

Även värt att nämna är att jag gick ner en hel drös med kilo när jag var där. Närmare sagt så har jag gått ner drygt 15 kg sen jag åkte från Island i Maj. Kilo jag mår väldigt bra av att bli av med och sen ska jag fortsätta tappa lika många till.

Nåväl. Det sociala? Vi bodde i en stugby c.a 20 km från Förde (där närmsta nattklubb låg), men då det var ett tjugotal andra säsongande svenskar som också blivit förvisade till vildmarken så blev det ändå ett visst umgänge på helgerna. Vardagskvällarna var man allt för trött för att göra något annat än sova och sunka framför TV.n på. På helgerna däremot lyckades vi däremot virka (något jag personligen inte lyckades med), prata strunt med folk från här och där i Sveriges långa land, fika (detta svenska måste) och till och med åka till Bergen en lördag.

Summa summarum måste jag säga att denna vistelse i Norge var riktigt klockren. Jag rekommenderar därför alla som inte har något bättre för sig att köra detta. Pengarna är klart bättre än i Sverige och pga boendesituationen gjorde man knappt av med några heller.

Så till alle er som sitter hemma och inte har något jobb:

Dra till Norge!

Själv åker jag tillbaka om några månader.

Dagens låt

2009-09-30T15:02:00.002Z

Då jag inte har några radiohörlurar och då mitt jobb inte kräver den minsta av tankeverksamhet, brukar jag istället lyssna väldigt mycket på Sigge FM.

De senaste dagarna har denna låt rullat väldigt mycket, även om jag bara kommer ihåg några strofer av texten.

Halvvägs

2009-09-29T16:58:00.002Z

Insåg idag att i morgon klockan 11 så kommer jag att ha arbetat exakt halva min tid här på slakteriet.

Känns både som jag varit här för evigt och som jag kom igår.

Vilket är en lite skön känsla :)

Extreme Shepherding

2009-09-20T15:32:00.001Z

kan vara på riktigt, men behöver inte vara det.

I vart fall ser det jävligt coolt ut med "Extreme Shepherding"

Malmö är inte sämst!

2009-09-15T15:24:00.002Z

Ha!

Att det skulle behöva ta ända in i September för Ofere att göra sina första mål för säsongen? Att det visar sig att Malmö faktiskt inte är den sämsta "storklubben" i Allsvenskan.

Att Stockholm kan tappa två av fyra lag i år?

Ja, Malmö är i alla fall inte sämst.

Kul kommentar på jobbet idag

2009-09-10T19:22:00.001Z

Glömde ju bort den sköna kommentaren jag fick på jobbet idag.

Killar i ringbrynja, mums!

Sagt till mig av en kvinnlig kollega. Synd att hon bara är 19 och har pojkvän.

En typisk dag

2009-09-10T16:04:00.002Z

Tänkte jag skulle dela med mig av hur en typisk dag ser ut här i den Norska vildmarken. Dock blir ni grymt besvikna om ni förväntar er mycket spänning och action - det sparas till helgen!

Nåväl. Klockan ringer 06.00, så jag o brorsan rullar ur sängen vid kvart över för en snabb frukost och sedan avfärd med bil mot jobbet vid halv sju. Väl där byter man om till en helt fantastisk vit outfit med grymt hårnät för att stämpla in sig och stå beredd vid det löpande bandet klockan 7, iklädd ringbyrnjeförkläde, ringbrynjehandske på vänsterhanden och knivar redo i den högra.

Sen skär jag köttbitar till 9 då det är dags för frukostpaus. Sen fortsätter jag skära köttbitar till 11, då det är dags för ännu en paus och sedan lunch 12.20. Klockan tre slutar jag sedan skära köttbitar och beger mig hemåt.

Då dags för slötittande på TV (då det regnat varje vardag jag varit här), middag vid 18 och vid 21.30 är man allt för trött så då är det dags att sova.

Kör sen det i repeat i fem dagar.

Jag varnade att det inte var så spännande.

Temat sköna söndagar, fortsätter

2009-09-06T19:50:00.001Z

Vaknade först av alla i morse och inledde dagen med att steka en ägg-ost-salami-macka till frukost, kombinerat med ett glas apelsinjuice och en god kopp kaffe. Åt det, sittandes på vår veranda som har utsikt över en forsande älv med skog på båda sidor.
Kan vara den näst bästa utsikt jag någonsin haft. Och även en klockren inledning på en skön söndag.
Bestämde mig sedan för att utforska omgivningen och hitta den näraliggande campingen som inte alls har lika sköna stugor som vi har. Gick dock först åt fel håll och fick istället njuta av den otroligt vackra naturen och sköna bondbebyggelsen i denna dal som jag nu kallar för hem i två månader. Känslan jag fick när jag gick där var en av rent lugn och avslappning, fanns inga bekymmer som tryckte på och inga måsten som skulle göras. Helt underbart! Det började tom regna lite granna (vilket det tydligen alltid gör här), men inte ens det kunde bryta min kontemplation.
Dock gick jag ju som sagt åt fel håll.
Återvände då till campingen efter denna sköna promenad och stötte då på Santos som låg och tugga på sin fotboll. Santos är en helt underbart skön svart labrador som springer fritt på området. Han är allas bästa kompis och håller sitt avstånd till folk om de inte bjuder in honom. Vilket jag ju gjorde. Så det blev till att spela fotboll med honom i några timmar, i regn och sol om vartannat.
Även det riktigt roligt.
Efter många sparkar bestämde jag mig dock för att slutligen hitta den omtalade campingen och gick då typ 200 m åt andra hållet. Vilket visade sig räcka. Helt riktigt så har vi dragit vinstlotten i boendet. Hela de andras stuga skulle passa i vårt vardagsrum. Och de har inte heller satellit-TV, kök, eller ens toalett. Detta medans vi klagar på att vi inte har en bastu.

Ok. Det här kanske var lite osammanhängande. Men så får det vara.
Jag har i alla fall haft en klockren söndag och ser tom lite fram emot att få dra på mig ringbrynjan i morrn för att fortsätta styckningen.
Livet är rätt skönt.

LANDAT I NORGE!

2009-09-02T14:42:00.001Z

Har nu efter två hela dagar i Norge kunnat komma fram till två saker.

1: Det regnar alltid. Detta dels då det regnat sen jag åkte över gränsen från Sverige och dels då lokalbefolkningen faktiskt erkänt att det regnat konstant sen den 7.e juli – vilket då egentligen är alltid. Åtminstone vad mig anbelangar.

2. jag är svag. Jag skulle nog inte överlevt en halv dag på medeltiden med tanke på vilka bakbrytande sysslor de pysslade med – som tex att bygga katedraler med handkraft och trissor, plöja åkrar per hand (ja, även om hästen eller oxen hjälpte till lite) och att vandra en miljon mil för att få botgöring i Rom. Alla saker jag inte hade kunnat göra. Men den egentliga orsaken till att jag kommit på min svaghet var att jag idag på jobbet blev ansvarig för att lyfta först lamm och sen grisar från krokar ner på sågband. Lammen gick helt ok när jag väl fått schvung på tekniken, men grisar är jättetunga! Sen när jag såg några av de andra (permanenta) arbetarna rycka ner dem utan större problem, så blev jag missnöjd.

Så nu så ska jag bli slakteristark.

Jag o brorsan anlände som sagt i Förde igår vid sextiden och blev då upphämtade av vår chef, som jag får återkomma senare till. Han körde sen i en jättestor Ford Explorer (modell vischan) från Förde och ut på landet i 120 på krokiga fjordvägar ner han sedan tog en 120-graders sväng ner för en backe, in i en skog. Väl inne på den enfiliga skogsvägen fortsatte det i 90 tills vi plötsligt körde över en liten racklig bro och så var vi framme i stugan som vi nu kallar hem. Den delar vi med fyra andra svenskar i åldrarna 22-28, där tre kör ett sabbatsår från diverse studier.

Verkar vara ett vettigt gäng som vi säkert kommer att trivas med.

Jag är tillbaka :)

2009-09-02T14:40:00.001Z

Efter att ha tillbringat hela sommaren i Lund, så har jag nu återigen bestämt mig för att dra någon annan stans. Så därför känns det helt rätt att återuppliva denna blogg så att just du kan få följa mig på mina eskapader, vart de än må ta mig.

Börjar med ett stycke som jag skrev i går, men då det regna som fan då (nu duggar det bara lätt) så kunde jag inte lägga upp det.

Mycket bra artikel!

2009-03-10T17:47:00.003Z

Läser just nu den här artikeln från Vanity Fair, som handlar om Islands uppgång och fall. Rekommenderar den verkligen, då killen verkar ha huvudet på skaft och gjort sitt jobb.

Gillar speciellt det här stycket, som beskriver sakerna klart bättre än jag själv lyckats med:

Nor were the Icelanders particularly choosy about what they bought. I spoke with a hedge fund in New York that, in late 2006, spotted what it took to be an easy mark: a weak Scandinavian bank getting weaker. It established a short position, and then, out of nowhere, came Kaupthing to take a 10 percent stake in this soon-to-be defunct enterprise—driving up the share price to absurd levels. I spoke to another hedge fund in London so perplexed by the many bad LBOs Icelandic banks were financing that it hired private investigators to figure out what was going on in the Icelandic financial system. The investigators produced a chart detailing a byzantine web of interlinked entities that boiled down to this: A handful of guys in Iceland, who had no experience of finance, were taking out tens of billions of dollars in short-term loans from abroad. They were then re-lending this money to themselves and their friends to buy assets—the banks, soccer teams, etc. Since the entire world’s assets were rising—thanks in part to people like these Icelandic lunatics paying crazy prices for them—they appeared to be making money. Yet another hedge-fund manager explained Icelandic banking to me this way: You have a dog, and I have a cat. We agree that they are each worth a billion dollars. You sell me the dog for a billion, and I sell you the cat for a billion. Now we are no longer pet owners, but Icelandic banks, with a billion dollars in new assets. “They created fake capital by trading assets amongst themselves at inflated values,” says a London hedge-fund manager. “This was how the banks and investment companies grew and grew. But they were lightweights in the international markets.”

Gott å Blandat

2009-03-09T14:41:00.005Z

Tror jag ska köpa mig en påse sådana nästa gång jag kommer till Sverige, när det nu blir.

Börjar bli lite missnöjd här i jakten på nytt jobb i utlandet, då det blivit en massa utskick och ansökningar - de flesta tom till jobb jag är kvalificerad för. Men hittills har det gett en telefonintervju, som inte verkar ha lett till något vidare.

Tips till mig själv; få dem inte att skratta.

Men, men... det är la bara att bryta ihop och komma igen, för att citera en hjälte i skidspåret. Han var riktigt grym när han stod upp så länge mot Muehlegg! Det hade varit ett givet guld om inte tyskspanjacken dopat sig.

Nåväl, missnöjd där med.

Får ta och sikta in mig på Italien -06 istället. Fantastiskt spelad fotboll som räckte hela vägen i mål, och de matcherna måste jag ju kunna hitta nånstans....

....om nu inte dom fallit i Piratmålet.

Då kör vi vidare

2009-02-17T14:16:00.002Z

Har äntligen något på G!

Snackade med en kompis i helgen som jobbar på ett lokalt dataföretag. Nämnda företag funderar på att ge sig in på den svenska marknaden och kompisen nämnde då för sin chef att han känner en lirare som är uppvuxen i Sverige, mig, och som då skulle kunna hjälpa till med Sverigelanseringen.

Chefen vart intresserad, så jag snackade med honom (chefen) i går och då blev chefen ännu mer intresserad. Dock, då det är ett litet bolag, vill han ha exportbidrag från staten för att finansiera denna satsning, vilket han skulle undersöka i veckan.

Så kommande måndag har jag en intervju med denne chef för att undersöka hur jag kan stå till tjänst med Sverigelanseringen.

Känns bra!

Fredag

2009-02-13T15:54:00.003Z

Då var den här veckan nästan slut och med den 10 dagar av semester. Har då 14 dagars semester kvar innan jag måste börja stämpla.

Det hade sina fördelar att inte ta ut all semester under tidigare år :)

*************

Ingen som förresten vet hur man får Chrome/XP till att automatiskt identifera vilket språk man skriver på och därmed ändra tangentbordslayouten? Är drygt att ständigt behöva växla mellan isländskt och svenskt. Får kolla om Roel vet när han kommer hem.

*************

Annars har jag idag sökt jobb (no shit), snackat med brorsan via SKYPE (som var skitkul, alldeles för länge sedan jag snacka med honom) och fikat hos mormor och morfar.

Och ikväll blir det biljard (eller snarare 8-ball).

Ska nog ta en schysst burgare också på Islands bästa burgarhak, Vitabarinn. Deras "blue cheese burgers" är de bästa jag smakat på den här sidan Atlanten ;)

Onsdag (fast det är torsdag)

2009-02-12T13:55:00.002Z

Glömde visst skriva vad jag gjorde för roliga saker i går. Och då jag glömde det så kan det ju inte vara särskilt speciellt, eller hur?

Helt rätt.

Fick iväg lite ansökningar hit och dit, men lyckades framför allt, efter många om och men, få igång en streamad sändning av Österrike-Sverige i Graz.

Begriper inte riktigt varför tidningarna hylla matchen så mycket, då den egentligen var rätt röten. Österrike var riktigt dåliga, så det var inte så mycket för försvaret och Isaksson att göra och anfallen var väl egentligen aldrig farliga förutom på målen. Lite mer ska man väl kunna kräva av ett svenskt landslag i genrepet inför en jobbig kvalmatch?

Men jo, Elms mål var riktigt snyggt och Källströms frispark likaså!

Idag är det tisdag

2009-02-10T16:33:00.002Z

Nåväl, vad har jag då gjort idag. Handlat mat, lånat nästa bok i "Song of Ice and Fire" (som för övrigt är världens bästa fantasy-serie) och försökt göra det sista som krävs för att registrera mig hos arbetsförmedlingen.

Har egentligen ingen stress med det, då jag fortfarande är anställd hos BYKO (är på semester en dryg månad), men jag kände att det måste ha gått lagom med tid från månadsslutet så att de flesta borde ha registrerat sig.

O, så fel jag hade.

Åkte dit vid halv ett och fick nummer 281 och då de höll på med c.a nummer 180 såg jag framför mig en låååång väntan. Dock inte så lång som det blev, för vid halv tre var de vid nummer 240 och då gick jag. De stänger nämligen klockan tre.

Så planen får helt enkelt bli att vara där vid åtta i morrn bitti (de öppnar nio), för att vara bland de första som får hjälp. Därför fixade jag även bok att läsa.

Har även gått igenom platsannonser här på ön och blir bara deppig. Kan ju börja med att den isländska platsbanken suger mer än den svenska (som faktiskt är helt ok) och de har _bara_ industrijobb. Nej, jag är inte så desperat ännu att jag tänker knega i fiskfabrik på landsbyggden.

Lassade dock in en spontanansökan till Nordurál (aluminiumfabrik) då jag läste i nyheterna att de faktiskt letar folk och går med vinst!

Annars intet nytt att rapportera.

Måndag (och helg)

2009-02-09T17:39:00.003Z

Då jag inte skrev någon dagsrapport, vare sig i fredags eller för helgen så får jag väl lägga till dem här.

Fredagen gick mest ut på att förbereda kvällens "Rotten Food Festival" där jag var specialinbjuden gäst på kontoret. Var väldigt skoj att träffa alla igen (även om jag bara varit borta en vecka) och gick som vanligt hyfsat villt till... även om det inte sattes några nya rekord och alla var hemma innan midnatt. Fick även iväg lite O&G-ansökningar till Skottland.

Helgen var sedan väldigt lugn. Glodde på The Dark Knight på lördagen (väl sevärd för andra gången, även om den fortfarande var lite för lång) och Death Race (en klart kompetent actionrulle) på söndagen.

I dag har jag så återgått till arbetet och kollat igenom Monster, Workopolis, Platsbanken och Proffice och fått iväg 4 ansökningar på Proffice. Allt inköpsjobb, men placeringarna var i Uppsala, Göteborg, Tranemo och Malmö.

Är väl sådär sugen på att flytta till Tranemo egentligen, men de tillverkar arbetskläder och det har jag liksom lite vana av.

*********

Förutom detta var det dags att panta flaskor, vilket man på Island gör genom att bunta ihop allt i en påse, räkna skiten själv (i omvänd ordning dock), köra den till närmsta bemannade återvinningsstation och överlämna påsarna till personalen där. Sen sätter de in pengarna på ens konto.

Varför de inte kan ha det som i Sverige, med pantautomater, begriper jag inte!?!

Sen fick jag iväg lite vykort till USA, då jag lovat några bekanta där att skicka fina bilder på Island.

Rött mot blått

2009-02-05T18:00:00.002Z

I USA då.

Är en snubbe som åt Scientific American, gjort om valkartan efter presidentvalet i USA så att storleken baseras på befolkning och elektorsröster.

Här har vi ursprungskartan, men om ni följer länken får ni se hur det "verkligen" ser ut.

Dagens uppdatering

2009-02-05T17:46:00.002Z

Inledde med standardsökning på Workopolis och Monster där jag faktiskt hittade några intressanta jobb. Ansökningar skickade till Kanadaland, närmare bestämt Edmonton (gånger 2) och Toronto (gånger 1).

Sen drog jag iväg till Bonus, då kylskåpet av någon anledning bestämt sig för att bli tomt på det mesta. Och det som var kvar hade passerat bäst-före så det fick ryka.

Var lite studentkänsla när jag kom till affären då det bara var pensionärer och folk runt 20 (som jag gissar är studenter) som var där... och jag då. Men det var mycket kortare kö än när jag brukar handla vanligtvis, runt sextiden, så det var bra.

Därefter en koll på Platsbanken där jag i alla fall hittade ett roligt jobb i Göteborg, hos PEAB. Tycker jag passar som handen i handsken för det, men får se om de tycker detsamma.

Förutom detta, ytterligare två ansökningar skickade till Aberdeen, där jag även anmälde mig hos en rekryteringsfirma.

Vore verkligen skoj om jag skulle få jobb där. Kan lätt tänka mig att bo i Skotland och pimpla en pint med kollegorna efter jobbet.

En trevlig dag

2009-02-04T20:45:00.003Z

Lika bra att skriva en dagsrapport efter varje dag så jag minns vad jag sökt och gjort, nu när jag inte har något bättre för mig att göra på dagarna.

Så idag inleddes med standardbesöken på Monster och Workopolis där inget nytt dykt upp. Fick i alla fall iväg en ansökan till ett oljebolag i Aberdeen.

Sen var det lunch hos mormor och morfar; köttsoppa! Mycket gott.

Efter detta var det dags för dagens höjdpunkt... en liten promenad i Heidmörk som sedan blev 10 km i -16 grader. Fan va kall man va på slutet, då jag glömt ta på mig långkalsonger. Måste komma ihåg det till nästa gång; vilket blir lite senare i veckan.

Ikväll har jag sedan fått iväg en ansökan till en inköpartjänst hos Tetra Pak i Lund.

Jag håller med

2009-02-03T17:29:00.002Z

Nathan Schachar skriver Utrikeskrönikor på DN som jag brukar läsa. Jag håller inte alltid med om vad han skriver, men det brukar åtminståne vara tänkvärt.

Den här krönikan, om Kapitalism och Girighet, håller jag dock med om.

Klart läsvärd!

Näst sista dagen på jobbet

2009-01-29T16:41:00.001Z

Den här veckan har jag mestandels sysselsatt mig med att sätta kollegorna in i vad jag pysslar med. Gett dem kontaktinformation till leverantörerna och gjort dem up to date på beställningar, möjligt krångel och allt annat jag kommit på.

Sen har jag fortsatt med opertion "rensa datorn" från all möjlig skit jag samlat på mig på de två och ett halva året jag jobbat här. Det var en del... och en massa schyssta mail också.

I dag har jag sedan packat ihop mina privata grejer i en brun låda så att det är färdigt för morgondagen. Min sista dag hos BYKO.

Dock är jag inte arbetslös ännu, då jag har en dryg månads semester kvar att ta ut. Så en nuffra i en allt sämre statistik blir jag inte förrän i Mars.

Sen att det ska vara så j-a surt att hitta något nytt. Det får jag helt enkelt ta.

Ingen som har sagt att livet ska vara enkelt. Vore ju inge skoj då.

Ironiskt?

2009-01-28T08:53:00.001Z

Nu när Island ska få en S+VP-regering passar man på att höja kvoterna för valjakten.

Det tycker jag är helt perfekt :)

Ut med det gamla, in med nåt nytt...

2009-01-26T15:30:00.003Z

Då har regeringen avgått och ingen vet vad som kommer härnäst. Båda de f.d. regeringspartierna skyller på varandra för misslyckandet och ingen (förutom finansministern som avgick igår) vill axla något ansvar för misslyckandet.

För det är ett misslyckande att inte ha åstakommit mer under de 110 dagar som gått sen bankerna kraschade. 110 dagar som gett skenande inflation, mångdubblat arbetslösheten och sett kronan sjunka som en sten.

Dock är det ingen avundsvärd situation någon av parterna befinner sig i. Är själv mycket nöjd med att inte vara politiskt inblandad här (eller någonstans egentligen); för det måste vara ett helsicke att försöka komma på en lösning som folk går med på.

Vad händer då härnäst?

Antingen bildar vänstern en koalition, vilket är ungefär lika skrämmande som en S+VP koalition i Sverige.

Eller så blir det samstyre (eller vad det nu kallas; Sverige hade det under 2.a Världskriget) då alla partier får axla ansvar och försöka komma överens.

I vart fall blir det snart riksdagsval... senast som tidigare nämnts, den 9.e Maj.

Ser att bland annat DN och SvD skriver om det.

Lågkonjunkturen drabbar oss alla

2009-01-26T07:22:00.004Z

Cancer och nyval

2009-01-23T12:46:00.001Z

Lunchnyheterna idag kan närmast sammanfattas med ett ord: WOW.

Visar sig att Ordföranden för Självständighetspartiet, Geir H Haarde, som även är premiärminister, har cancer. Strupcancer närmare bestämt om min översättning stämmer (oesophagus cancer).

Så han kommer att sluta på Självständighetspartiets riksstämma, då de väljer en ny ledare inför nyvalet som också presenterades.

Det blir av den 9.e Maj.

Mycket som händer idag. Och riktigt ledsamt för Geir; hoppas han tar sig igenom detta.

En liten gåta

2009-01-22T13:46:00.001Z

The Pope has one, but never uses it
Arnold Schwarzenegger has a large one
A nun doesn't need one
Michael J Fox has quite a small one
Madonna doesn't have one
Your father has one, but your mother uses it

En dryg vecka kvar

2009-01-22T10:42:00.003Z

Då är det en dryg vecka kvar tills jag tar klivet ut i arbetslösheten... fan va drygt. Har fixat allt som går att fixa på jobbet, släckt alla bränder och spenderar numera tiden med att städa kontoret och datorn.

Insåg nämligen att jag sparat en massa konstig scheit på jobbdatorn som nog bör rensas bort innan jag överlämnar den till nästa dataavdelningen. Inget egentligen jobbigt, bara flams och trams som skickats inom kontorets väggar.

Men det känns konsigt att snart inte ha något jobb. Att stämpla.

Och att det dessutom är scheit på de flesta håll i världen gör ju inte saken bättre. Även om jag kan tänka mig att flytta vart som helst...

Hamburgerrygg

2009-01-16T09:44:00.002Z

Heter Hamborgerryg på danska och ser ut så här:

Helgens planer

2009-01-16T09:40:00.003Z

Blir en lugn helg det här. Inget partajande eller hollabalooande inplanerat; bara lugn och ro med de närmsta släktingarna.

Ja, och minstingarna som inte riktigt lärt sig orden lugn och ro.

Jag och mamma ska nämligen fixa mat imorrn. Blir rökt skinka, hamburgerrygg (eller vad det nu heter på svenska) och massa goda saker till. Kommer att köra hemma hos mormor och morfar, då varken min lägenhet eller mammas rum har plats nog för c.a 20 pers till bords.

Jag har knappt plats till 5 pers till bords, vilket är ett problem för en senare helg.

I vart fall så blir det god mat och trevligt sällskap.

Bra sak med att bo här är att man har nära till släkten; vilket jag liksom aldrig haft innan (och därav inte hunnit tröttna på dem).

Jo, jag skrattade

2009-01-09T10:49:00.002Z

Och förtjänar allt skäll jag får för det. Men det är roligt!

Lagliga förnamn

2009-01-07T16:49:00.002Z

Ha!

Hittade just en lista på lagliga förnamn här på ön. Visste att det fanns en strikt namnkonvention, men tydligen måste namnet finnas på listan för att ungen ska få döpas till det.

Pojknamn
Flicknamn
Mellannamn (de är tydligen androgyna)

Världens läskigaste spindel

2009-01-07T16:46:00.002Z

Goliath Bird Eating Spider

It's frequently described as "larger than a dinner plate," presumably because spider-scientists don't want to freak people out with the significantly more relevant "big enough to fit over your face." It's a foot across and, when it's in the mood, brings down entire birds and eats them. It doesn't make webs, or leap great distances--it just slowly sneaks up behind things and jumps on them. Yes, just like in your nightmares. Go ahead and check behind you. We'll wait.

As if a giant spider that can bring down a moderate-sized flying animal wasn't bad enough, it's one of the "hissing bastard spiders" (that's actually its full scientific name), the creepiest creature to exist outside of a horror novel. At this point, evolution clearly just started piling in everything nasty that could possibly fit: Its spit can dissolve flesh down to the bone AND it can shoot invisible hairs that cut your eyes and mouth. While the "intelligent designer" theory has lost steam of late, the "sadistic bastard creator" theory is single-handedly supported by the existence of this creature.

Skrytet fortsätter

2009-01-06T17:07:00.003Z

Fick ju vara med på bild när den första bussen åkte från Selfoss, som jag tidigare skrev om.
Artikeln, för er som kan isländska, finns här.

Roligaste sajten i dag

2009-01-06T12:55:00.003Z

Hittade den här sajten som är rikigt rolig. Man laddar upp en bild på pappa och en bild på mamma och så får man se hur den lille ungen ser ut, sittandes i en bilbarnstol.

Här har vi då min och Madde B.s lille pojk. Visst är han fin :)

Orsaken till NATO

2009-01-03T02:06:00.001Z

Enligt Amerikanska diplomater så var orsaken till NATOs grundande väldigt enkla:

keep the Americans in, the Russians out, and the Germans down

Ja, det kan man ju acceptera med tanke på när NATO grundades.

Gott Nytt År

2009-01-02T10:04:00.002Z

Och låtom oss hoppas att 2009 blir bättre än 2008!

PR-maskineriet slår till igen

2009-01-02T09:56:00.002Z

Än en gång har jag lyckats med att få mitt namn med i tidningarna; börjar bli riktigt bra på det här. Borde kanske börja jobba som PR-konsult och dela med mig av mina tips?

Ja i alla fall så var jag på Selfoss över nyår och firade med moster, morbror och deras familjer. Var ett skönt, lugnt och avslappnande firande där vi delat på fyra inte avslutade två flaskor rött eller ens en flaska skumpa. Vilket gjorde oss alla lite förvånade dagen efter... speciellt mig då jag ändå hade en mild huvudvärk.

Nåväl. Jag tog i alla fall långfärdsbussen dit på nyårsafton och hade planerat att ta densamma tillbaka på nyårsdagen. Men det gick visst inga bussar då.

Så istället blev det till att vakna tidigare än tuppen i morse för att ta första turen med stadsbussen, som from i år går hela vägen till Selfoss, till stan. Och då det var första turen någonsinn, så delade vi pendlare (ja, de andra var pendlare och jag låtsades) bussen med borgmästarinnan och blev fotade för landsortspressen och allt vad det nu heter.

Och eftersom jag var först på bussen fick jag ett gratis månadskort! Vad jag nu ska med det att göra vet jag ej, men jag har det i alla fall.

Så ett gratis PR-tips från konsulten: Ta första bussen någonsinn någonstans :)

Google

2008-12-30T15:40:00.001Z

Google är ett helt underbart företag! Börjar bli lika frälst på dem som farsan är på Mac :)

Och gång på gång hittar man flera tuffa funktioner och sidor hos dem! Hur grymt som helst!

Har bla. spenderat dagen i dag med att konfigurera min igoogle.com så att jag får upp min kalender, mina dokument (google docs, grymt!), mina mail, google maps och förmågan att kunna göra blogginlägg därifrån.

Tokbra är det!

Så nu har ni dagens datatips! Checka in igoogle.com.

Dagens sanning

2008-12-30T09:46:00.002Z

Jobba idag

2008-12-29T14:42:00.001Z

Jaha, då sitter man på jobbet och letar saker att göra...

Hmm...

Beställa? Nix, behövs inte.
Skicka varor till butikerna? Nope, det var visst redan gjort.
Dricka kaffe? Ja, varför inte ta en kopp till.
Leta jobb? Konstigt nog verkar folk inte ha lagt upp så många nya senaste veckan. Undrar varför?

Ja, jag får väl surfa vidare då.

God Jul!

2008-12-26T01:56:00.002Z

Hoppas ni alla haft och får en riktigt god och glad jul!

Själv är jag hemma över natten, efter att ha tillbringat julafton hos moster på Selfoss och juldagen först till lunch hos mormor och morfar med deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn och sedan till middag hos farbror där jag och kusin sedan hade en bra kväll.

Imorrn blir det ännu mera julfirande med besök hos morbror och sedan blir det Selfoss tills på Söndag.

Är faktiskt riktigt härligt att spendera julen med släkten för en gångs skull.

Även om det inte riktigt går upp emot julfirandet med familjen i Lund.

I vart fall:

EN RIKTIGT GOD OCH GLAD JUL PÅ ER ALLIHOP!

Helt klar

2008-12-22T17:02:00.003Z

Smög iväg på eftermiddagen då jag tänkte att det borde vara mindre trafik då, än efter fem.

Det var förhoppningsvis fel.

För om det är mer trafik nu än då, så vägrar jag ställa min fot i en enda butik innan mellandagsrean är slut. Tog en dryg timme att köra c.a 15 km, med två snabba stopp in emellan.

Men nu är jag i alla fall klar med all julshopping och det känns klart stabilt!

Riktigt nöjd med de flesta presenterna också, även om man alltid skulle kunnat hitta något som passade bättre.

Nästan klar

2008-12-22T10:39:00.002Z

Japp. Nästan klar med julshoppingen, bara två presenter kvar som båda kommer att inhandlas idag.

Vet tom vad det ska bli, så det blir förhoppningsvis bara två ruscher in i två butiker och avklarat på nolltid.

Eller så kommer båda affärerna att vara fullsmockade med folk så det kommer att ta flera timmar att tränga sig fram och äntligen när man betalar så kommer kortet att vara paj.

Ja, kanske?

Fredag i dag

2008-12-19T09:39:00.003Z

I dag är det fredagen som inleder den sista helgen innan jul!

Känns lite bra och lite mysigt med att snart få fira härligheterna, äta för mycket god mat och öppna roliga presenter!

Mitt problem är bara att jag kommer att vara här på ön, i stället för att fira med familjen i Sverige. Skjutsar morsan till flygplatsen, toktidigt i morrn bitti, och preppar sedan för ett julfirande med moster Magga på Selfoss.

Kommer att kännas konstigt att inte vara i Lund över jul. Har liksom varit där alla jular (utom en), sen familjen flyttade dit 1990.

Men, men, det är mitt val. Och jag drar till Sverige (på semester eller permanent) när jobbsituationen löst sig.

2008-12-19T08:48:00.002Z

Bilden på den här länken, som beskriver allas våra känslor, är tyvärr inte riktig :(

De håller på att spela in årets nyårskrönika och gubben med skylten är en av Islands bästa komiker.

Sigge modell

2008-12-18T16:02:00.003Z

Då har jag äntligen tillåtelse att visa upp de fina bilder som togs av mig ute i lavamassivet för en dryg månad sedan:

Syns ju knappt att det var nollgradigt och snöigt.

Dagens jultomte

2008-12-18T08:46:00.002Z

Så kan vi ju bjuda in dagens jultomte, Hurðaskellir, dvs Dörrsmällaren:

Även han en rehabiliterad värsting.

Fel på min affärsmodell

2008-12-18T08:44:00.002Z

Har insett att det fanns fel i min affärsmodell för isländska företag, så här ska det se ut:

1: Starta ett AB
2: Köp ett redan existerande väl skött företag med lånade pengar
3: Ta mer lån
4: Sälj av allt du kan och plocka ut så mycket pengar du kan
5: Sätt företaget i KK
6: Se 1

Stora siffror

2008-12-17T14:27:00.002Z

Läste följande på Suncors hemsida:

Mining: In the mine, about 500,000 tonnes of oil sands are mined every day using shovels with buckets that hold 100 tonnes. The ore is transported in some of the world’s largest trucks carrying close to 400 tonnes per load. On a daily basis, Oil Sands currently move almost 1 million tonnes of oil sand and overburden combined.

Det är tokmycket de gräver! E ju jättecoolt!

Island vs Newfoundland

2008-12-17T12:29:00.002Z

Läste i förra veckan att Newfoundland varit ett självständigt land, från 1907-1949. Där lärde jag mig något nytt.

Det mest intressanta om Newfoundlands period som självständigt rike, var dock det som hände under den stora depressionen. Nämligen typ exakt samma saker som händer här på ön.

Rekommenderar er att kolla in Wikin för att se det. Gillar att de kallar segmentet "End of Responsible Government" - vilket man även kan kalla situationen här.

Jordbävning i Skåne!?!

2008-12-16T12:17:00.002Z

Va?

Här trodde jag i min enfald att jag bodde där jordbävningarna händer, så drämmer Skåne till med en 4,7.a? Känns på något sätt lite fuskigt.

Men väldigt bra att ingen verkar ha skadats eller hus ha rasat.

Frågan är dock, hur långt bort kändes den? I Göteborg? I Stockholm? Längre bort?

God Jul allihopa

2008-12-15T14:17:00.001Z

Bilden är tagen på kontorets julfest i fredags kväll.

Dagens jultomte

2008-12-15T11:26:00.003Z

I dag får vi besök av Þvörusleikir (eller Slevslickaren) som smyger inn i köket och slickar alla slevar innan de snälla små barnen kommer åt dem:

Ja, han gjorde det i alla fall tidigare. Nu ger han ju en present i skon.

De isländska jultomtarna

2008-12-12T10:23:00.002Z

Island har 13 tomtar som kommer en och en med början i natt, den 12.e December.

Från början var de elaka små satar som gjorde en massa otyg och stal saker, men nuförtiden har de rehabiliterats och ger istället barn små presenter som de sätter i en sko som står i fönstret.

Den första jultomten heter Stekkjastaur, vilket kan översättas med typ Styltgubben, då han har två träben.

Och så här ser han ut:

Funeral Blues

2008-12-11T13:40:00.000Z

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever; I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood,
For nothing now can ever come to any good.

W. H. Auden

En väldigt vacker dikt som jag vill dela med mig av.

Vart jag vill

2008-12-11T10:54:00.002Z

Ok, då kör vi svaret på frågan i del 2.

Stället jag vill ha jobb på ligger långt borta åt fanders, uppe i norra Kanada. I Alberta, där de bokstavligt talat gräver olja ur sanden. Det går åt typ 4,5 ton sand för att få 1 tunna olja och dagsproduktionen ligger på en massa tunnor per dag.

Staden där denna exploation utgår ifrån, heter i sin tur Fort McMurray.

Och där vill jag ha jobb!

Yule-kalendern

2008-12-11T10:52:00.001Z

Om ni vill göra mig jätteglad, så kan ni ge mig denna bil:

Dagens Julkalender

2008-12-10T12:48:00.002Z

I dag kör vi på isländska "hjältar":

Från vänster till höger: Premiärministern, Riksbankschefen och Finansministern

Julkalendern

2008-12-09T10:53:00.003Z

I sådana här hus bodde folk på Island för mindre än hundra år sedan. Morfar som är 80 bast, är bland annat född i ett sådant.

Då fanns det dock inte nödvändigtvis glas i fönstren heller.

Helt fantastiskt!

2008-12-09T10:49:00.003Z

Bara för att än en gång toppa det som tidigare hänt så har nu de bolag som kursat i kraschen, börjat köpas upp av samma personer som tidigare ägde dem. Detta i stället för att bolagen går på allmän exekutiv auktion.

Så nu får dessa så kallade affärsmän sina företag tillbaka - helt utan tidigare skulder. Och dessutom köper de dem för småpengar, som inte alls täcker de skulder som företagen hade.

Så stegen i Isländskt affärsliv verkar vara:

1: Starta ett företag
2: Driv upp aktiekursen
3: Sälj aktierna
4: Kursa bolaget
5: Gå till steg 1

Helt fantastiskt.

Grattis, grattis!

2008-12-08T18:04:00.001Z

Vill bara passa på att hjärtligt gratulera syrran, som nu fått reda på vad hon ska pyssla med de närmsta åren!

Grattis, grattis!

Julkalender, del 4

2008-12-08T08:03:00.003Z

Då tar vi nästa del i julkalendern - denna gång, Reykjavik By Night:

Jag bor på kullen som inte syns bakom kyrkan.

Läs Civilekonomen

2008-12-08T08:02:00.003Z

Bara ett litet tips till alla att läsa Decembers Civilekonomen.

Den kommer ut i slutet av denna vecka och intervjun på baksidan är något helt utöver det vanliga :)

Julkalender, del 3

2008-12-05T10:19:00.003Z

I dag tar vi en titt på Island, bara för att visa att hela ön inte är lavamassiv, berg och sand:

Bilder är av sydkusten.

Sankta Lucia

2008-12-04T12:55:00.003Z

Fick mycket riktigt påpekat för mig att min fina bild på St Lucia, inte var på den St Lucia jag trodde det var, utan istället visade sig vara en bild på St Lucia Wetlands Park, som då ligger i södra Afrika.

Får leta reda på bilder på mitt St Lucia, dvs det i Karribien, lagom till Lucia istället.

Min Julkalender, del två

2008-12-04T10:00:00.004Z

I går tog vi då den stora drömmen. Dit jag vill flytta när jag blivit "ekonomiskt oberoende" och ska ligga och glassa på en strand med romdrinkar, samtidigt som jag får massage av en söt snofsing.

I dag tar vi då istället platsen jag tänkte bli "ekonomiskt oberoende" på:

Någon som har en gissning på vilken stad detta är?

Min julkalender

2008-12-03T13:38:00.002Z

Lika bra att köra en liten julkalender, de dagar jag får för mig att uppdatera - vilket då inte är varje dag :)

Vi börjar med en bild av stället jag helst av allt skulle vilja bo på:

Var är då detta? Jo, Sankta Lucia.

Jag må jag leva!

2008-11-28T13:56:00.002Z

Japp, då var man 29. Ett år kvar tills 30-årskrisen sätter in och vilket spännande år det verkar bli!

Var kommer jag att bo om ett år? Vad kommer jag att jobba med? Vilka kommer jag att umgås med?

Stora frågor som i dagsläget inte har något svar. Så vi väntar med dem....

Firandet kommer i vart fall att inledas på Kaffi Reykjavik där Samskip kör sin årliga julskiva med gratis snittar och dricka, sedan drar några av oss vidare till Eldsmiðjan för Islands bästa pizzor, för att avsluta hemma hos mig med Kåpps, poker och X-box.

Eventuellt blir det avgång ner mot centrum senare under kvällen/natten, men det är inte inplanerat.

Blir skoj!

Island och EU/EMU

2008-11-24T12:38:00.002Z

På grund av den rådande situationen här, har anslutning till EU och EMU framförts som något av en mirakellösning av flera parter. Om Island bara går med i EU så kommer alla problem att lösas över natt och vi går alla en glad och rosig framtid till mötes.

Så låter det i alla fall hos vissa. Just nu vill c.a 60% av befolkningen att vi ska omrösta om EU-medlemskap, vilket visserligen är 10% mindre än i Oktober, enligt Mbl.is.

Själv är jag för medlemskap i både EU och EMU, men inser att det kommer att ta ett antal år innan Island uppfyllt kraven på medlemskap (och jag vill inte ha någon fast-track. Statsskulden är för hög (nu), inflationen för hög, reporäntan för hög och sen vill folk helst inte ge upp vår 200 sjömil stora fiskezon.

Det kommer att kräva hårt arbete och mycket svett och tårar, innan kraven uppfylls.

Dock bör ju Island inleda medlemsförhandlingar så snabbt som möjligt, och även försöka ansluta sig till ERM 1 eller 2 i anslutning till förhandlingarna. Detta för att få igång diskussionen och se vilka möjligheter som finns.

Men Island kommer inte att vara med i EU på åtm 5 år, och ISKen är vi fast med några år efter det.

Är dock spännande att följa diskussionen och se vart vinden blåser.

Har länder vänner?

2008-11-19T14:03:00.003Z

Har börjat fundera mer och mer på den frågan iom de problem som Island går igenom för tillfället och tycker väl egentligen att svaret är rätt givet:

NEJ

För hur kan ett land ha vänner? Ett land kan ha intressen, allierade, grannar och säkert ett antal andra saker jag inte kommer på just nu. Men vänner?

Ett land (dvs regeringen i detta land) styrs av ett enda intresse: Att behålla makten som första steg och självständigheten som andra.

Om det ligger i landets intresse att ha vänskapliga relationer med andra länder, så genomförs detta. Detta då landet i sig får det bättre i och med dessa relationer. Men varför skulle landet göra något som inte förbättrade den egna situationen? Eller till och med försämrar den egna situationen?

Jag undantar här bistånd, då det både kan tolkas som en strävan att behålla makten (folk gillar att ge bistånd) och en investering i framtida relationer.

Orsaken till att jag skriver om det här är att den Isländska regeringen sagt att alla våra gamla vänner bett oss att dra dit pepparn växer i stället för att ge oss pengar. Och som en okänd isländsk regeringskälla säger om Borg i den här artikeln i E24.

- Vi har märkt att Sverige skiljer ut sig från de andra nordiska länder. Inte bara från Norge utan även från Danmark varifrån vi också fått positiva signaler. Svenskarna verkar inte älska oss lika mycket som de andra, säger en högt uppsatt källa inom den isländska regeringen till E24.

Älska oss lika mycket? Vad är detta för parodi på regering som styr här?

Hur kan de mena allvar med ett sådant uttalande?

Hur kan någon människa ta dessa ord i sin mun och mena dem?

Tror verkligen den Isländska regeringen att Borg nu kommer att få dåligt samvete och ge dem alla de pengar de vill ha?

Detta är ju retorik på fjortisnivå.

Och jag blir bara mer och mer missnöjd.